Cyprus & Gådebut

Tjenare folket!

Nu äntligen är Tuvas gådebut avklarad. Den 22:a September tog hon sina två första trevande steg och tyvärr så var det bara Ibbe som såg det. Jag var och hjälpte min pappa på sjukhuset och då passade fröken Nilsson på att gå med stöd av Ibbes tvbänk. Två dagar senare så fick jag både se det och uppleva den absoluta föräldrastoltheten när hon tog stöd från sin babyfåtölj, ställde sig upp och traskade sex väldigt bestämda steg mot mig. Hela luvan lyste upp som en sol och klappade händer till sig själv och såg så stolt ut så hon hade kunnat spricka.
 Lite rädd och försiktig är hon ju såklart men med en sån harig och överbeskyddande mamma som mig, så kan hon inte bli annat än "lite" försiktig. Jag har tyvärr inte lyckats fånga det på bild ännu men jag försöker slita fram kameran och filma men då är det som om hon skiter i att gå bara för det. Bättre lycka nästa gång!

Tänk att hennes pappa missar det här. Jag är uppriktigt spyless på den mannen nu som väljer att leva sitt liv som en jävla tonåring med ett evigt festande och ansvarslöshet. Efter festen är slut så är det som ett brev på posten när smsen haglar in eller samtalen där han bönar och ber om att få träffa sin dotter. Påstår att det är hans rättighet att få göra det. Tro mig, jag har gett honom tid med Tuva, jag har försökt att peppa honom till ett bättre liv och uppmuntra honom att välja det rätta. Jag ahr också "straffat" honom genom att inte svara på samtal, sms eller låtit honom träffa henne, men det är förgävest. Han förändrar inte sina livsvanor och sätter sig själv i fokus jämt och ständigt. Jag måste tänka på Tuva, på hennes bästa i sitt framtida liv. Hon kan inte ha en förälder som kommer och går som den vill. Som finns där ena dagen och försvinner i dagar efteråt. Jag har själv vuxit upp med en pappa som lovade att komma men som aldrig kom och där stod jag med min packade väska och grät av besvikelse. Det tänker jag inte utsätta Tuva för, den där glada och trygga flickan som hon faktiskt är.
  När de väl är tillsammans så trivs de med varandra men om inte hennes pappa tänker sätta henne framför sig själv så behöver han fan inte finnas där alls. Han i sin tur skulle aldrig kunna tänka sig in i varken min eller Tuvas situation utan kör på som en ångvält när HAN tycker att HAN saknar henne. Det fungerar inte det här och jag känner mig både förbannad, less, ledsen, bitter och uppgiven inför den här situationen. Jag vet också nu att han kommer att bli skitförbannad för att jag skriver om honom i min blogg men jag skiter i det också. The game is over! En människa får inte hur många chanser som helst. Det är ett barn det handlar om ingen jävla hund! Jag ska skydda Tuva mot otrygghet så länge jag lever och det är bara så jävla tragiskt att det är hennes egen pappa som är den största otryggheten av dem alla. Tur att jag har ensam vårdnad om henne (vilket han naturligtvis tycker att jag har lurat honom till att skriva på pappret) vem vet vad som skulle kunna hända om vi hade gemensam? *ryser vid tanken*...

Jenka var hit för någon kväll sen och hälsade på. Som vanligt med den kvinnan så är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra när vi väl ses. Det är svårt med arbeten, skola och familjer att få tiden att räcka till, men de få timmar vi ses så hinner vi ta igen det vi missat. Tack för att du kom jag hade saknat dig mycket!

Förra söndagen så åkte jag, Tuva, Ibbe, Emmy, Nadia och lill Pebbels till Nimbys värld. För er som inte vet vad det är så är det ett inomhuslekland ute på Piteå Havsbad. Först vistades småtjejjerna i bäbisdelen men det gick ganska snabbt innan vi insåg att de ville utforska lite mer än det så vi tog med dem på upptäcksfärd. Vi badade i bollbadet och alla tyckte det var jätteroligt, utom Tuva som tyckte det var jätteläskigt. Hann dock ta några bilder innan hon blev ett gnällmonster.

Sen så fick de krypa omkring i ett inhägnat område fullt av mjuka småbollar och andra skojjiga saker. Där kunde de släppas helt fritt och bara upptäcka allt roltigt som fanns runt omkring dem. Jag själv lider av svindel och på en viss höjd så börjar liksom underlaget jag sitter på att gunga. Vi skulle ta med barnen upp i de största rutchbanorna och åka ner tillsammans med dem, men på det första försöket så vände jag och klättrade ner med Tuva. Det slutade iallafall med att Ibbe fick åka hennes premiärtur och när jag såg hennes ansikte stråla av lycka och magpirr så insåg jag att jag var tvungen att utmana min höjdrädsla. Andra åket åkte vi tillsammans och tack vare Tuvas glädje så slappande jag av och njöt av åkturen jag också.

Nadia & Pebbels men här är rutchbanan iaf..

  Vi vuxna, alltså jag, Ibbe och Nadia hade minst lika roligt som barnen och alla tre var blöta av svett och törstiga efter bara en timme i leklandet. Det där måste vi göra om snart igen!

På tisdag börjar min praktik. Jag ska vara hos en brukare med liknande problem som min pappa och under veckans gång har jag träffat både min handledare och brukaren själv och det känns fantastiskt roligt och spännande att få praktisera det lilla vi hunnit lära oss. Både brukaren och handledaren verkade vara exakt lika sociala som mig så mina tre veckor kommer att flyga iväg tror jag.

Våran utlandsresa är bokad och det blev lite smärre ändringar i planeringen. Det blir inte Grekland utan Cypern istället men vad gör det? Det är nu exakt 11 år sen jag åkte utanför Sveriges gränser och dit vi ska är det varmt, sol, strand, god mat och hotellet är både barn och babyanpassat. Det finns till och med en lekpark på området så jag är då supernöjd. Har aldrig varit till Cypern heller så det finns säkert mycket att se under veckans gång. Avresedatumet är satt till 3:e Juni och nu är det liksom det enda jag går och tänker på hela tiden.
  Resan sätter också lite press på mig med det här med viktnedgången. Jag har varit i en lång svacka nu där jag både tjuvätit fika, godis och smygit in pasta och potatis i kosten. Dessutom har jag inte promenerat lika mycket som förut utan skyllt på regnet och rusket och varit soffpotatis istället. Det har resulterat i att jag gått upp två kilo och det känns som om motivationen har försvunnit. Jag vill ju så gärna minst gå ner 10 kilo till innan juni och egentligen är ju det helt rimligt men jag hittar som inte dit. Kanske kan ni peppa mig lite så jag börjar om igen? :)

Nu blev det stopp i hjärnkontoret och jag avslutar med några kloka ord:

"Behandla andra som du vill bli behandlad själv"

Puss
//Sussie

Skogsmys & Ankpink

Godmorgon mina nära, kära och mindre bekanta!

Det verkar svårt att hålla löftet om uppdatering en gång i veckan och det beror på att mitt liv rullar på i ett ultraspeed tempo nu och jag försöker hinna med Tuva, Buddha, skolan och alla relationer omkring mig som också måste vårdas.

Jag har insett att jag har absolut ingen jävla studieteknik. Jag försöker sätta upp mål och regler för mig själv så att jag först tar tag i skolarbete och därefter nöje, men hur lätt är det när jag då sitter vid datorn och upptäcker att en helt ny säsong av True Blood kommit ut? Helt maniskt ligger jag då och kollar in alla dessa läckra vampyrer i deras skruvade värld. En kväll låg jag till och med och kollade till 02.15 fast jag visste att Tuva skulle vakna mellan 06.00-07.00. Ingen dischiplin har jag men jag försöker och försöker lite till.
  Skolan är dunderintressant för övrigt. Jag trivs oerhört bra med lärarna och klasskamraterna och det verkar faktiskt fastna det de försöker lära ut till mig. Jag har stora förväntningar på mig själv att jag faktiskt kommer att bli en sjuhejdandes bra Personlig assistent bara jag har turen att få börja jobba hos rätt brukare. En av mina största gåvor i livet är min sociala sida och att jag verkligen gillar andra människor så den här utbildningen är värd varenda krona i studielån.

Tuva fyller 15 månader om 3 dagar och fortfarande så går hon inte och verkar inte heller så intresserad av att göra det. Men talet håller på att släppa och jag räknade igår upp för mig själv hur många ord hon kan. Här är dem:

Mamma
Pappa
Kolla
Kudda (Buddha)
Där
Hej
Hejdå
Ko (sko)
Tutte

Kanske det är något mer ord också men jag kommer inte på något nu när jag sitter och funderar. Hon förstår så mycket mer än vad hon säger. Hon vet vem mormor, morfar, Ibbe och Emmy är. Vart hennes häst är och många andra saker.
  Jag tror att det är nu den roligaste tiden kommer. När talet släpper och hon kan börja göra sig förstådd med det hon egentligen tänker på.

Hon har mycket vilja min lilla vackra flicka. Nu på senare tid så håller hon på att driva mig till vansinne. Hon har börjat gnälla eller skrika med HÖG ton rakt ut när hon ser mig. Det märks att hon testar mig och mina gränser för med andra människor beter hon sig inte så. Ibland skriker (inte gråter) hon så högt att det skär i trumhinnan och gör ont i minuter efteråt. Jag försöker ignorera beteendet, jag blir arg, jag försöker lära henne viska. Ja ni fattar grejjen jag står snart inte ut....fast ändå gör jag det ändå.
 Jobbigast är när jag måste göra något te.x laga mat, dammsuga eller nåt liknande och hon kryper efter mig med ett konstant gnällande eller skrikande ur sin mun. Hon kräver min 100% uppmärksamhet och jag har faktiskt inte tiden att ge henne den hela tiden, då skulle vi isåfall tvingas leva i skit och smuts och bara sitta och kramas. Det går inte så jag är tacksam för tips av andra mammor som läser denna blogg hur ni skulle ha gjort för att komma till rätta med problemet. Känns liksom inte schysst att bli irriterad på en 15 månaders baby heller men jag är inte mer än människa.

Jag, Tuva, Ibbe och Buddha gick ut en kväll på en promenad. Buddha hade med sig sin favoritboll (som inte längre existerar efter den kvällen) och Tuva fick krypa omkring i gräset och utforska. Det var härligt att se mina två tjejjer så nöjda med livet och tillfredställda mentalt. Önskar jag hade tiden att göra detta varenda kväll men det är omöjligt. Det får bli små guldklimpar i tillvaron istället för oss alla tre.

I helgen som var så hälsade jag och Tuva på hos mamma och Stig. Jag lät henne testa att äta själv och det var en fröjd för ögat. Hon försökte hålla skeden rätt och få upp spaghetti och in med dem i munnen men det misslyckades mer än det funkade. Att se hennes motivation till att lära sig det fick mig att inspireras till att försöka tänka på att ingenting är omöjligt med lite vilja, våld och vaselin. ;)

Tuva har fått en ankpotta. Den har sensorer i pottan som känner av när det kommer pink eller bajs där i och den börjar då kvacka och jubla och spela en melodi. Dessutom är sitsen avtagbar och går att sätta fast på toalettsitsen när de ska gå vidare i träningen och lära sig gå på toan. När den tiden är inne så kan man fälla ihop ankpottan och använda den som en pall vid tvättstället så att barnet når upp och borsta sina tänder. Den är bara hur söt som helst och jag tror det gynnar barnet bra när de ska lära sig att gå på pottan. Det var Nadia som hade köpt en till Pebbels och berättade för mig hur stolt hon blev när hon lyckades pinka i den. Då kunde jag inte hålla mig så nu står den mitt emot min egna toalett och vi sitter där tillsammans ett par gånger i veckan. :)

Klockan börjar dra iväg och jag ska göra mig redo för en friluftsdag med skolan uter i skogen. Jag har redan packat ner allt som jag och Buddha behöver och jag tror det kommer bli härligt att vistas där några timmar idag. Buddha kommer älska det och jag fnissade lite för mig själv när jag packade ner hennes vintertäcke i ryggsäcken. Kan inte tänka mig att någon annan hund som följer med har vintertäcke på sig i början av September men så är de inte Buddha heller. Hon gillar inte kallt, hon fryser och då är det skönt med ett fodrat fleecetäcke.

Hösten är här, det regnar mycket men njut av alla färger och lukter och framförallt var snälla med varandra!

Puss & Kram

//Sussie