Kommentarer & sommarsvett...

Sex veckor är hon idag min lilla prinsessa. Helt otroligt vad tiden rusar iväg och vad mycket som har hänt på denna korta tid. Hon är mer och mer medveten när hon är vaken och har börjat le när hon hör min röst som gullar med henne. Hennes ögon kan följa rörelser och idag när vi var på Försäkringskassan så upptäckte jag att hon intresserat följde en dam med blicken som kom in genom dörren.
Fatta 42 nätter har passerat och hon har fortfarande inte väckt mig med gråt. Hon är så nöjd min lilla trolltuva med sitt dyrbara liv och jag är så stolt över att få vara hennes mamma. :)

6 veckor o snygg som f*n ;)

Jag önskar jag kunde spela in henne när hon bajsar och lägga upp det här. :) Hon tar i så att ansiktet blir illrött och låter som om hon inte bajsat på flera veckor. Typ hhhhHHHmmmmmmMMMMM!!!! Jag skrattar mig till tårar varenda gång. Lika rolig är hon när hon släpper pruttar som låter som en vuxens karls. :)

På tal om Försäkringskassan så har min mammapenning fortfarande inte kommit igång och det beror på att de behövde göra en ny inkomstuppgift på mig och jag behövde komma in med arbetsgivarintyg från djuraffärerna jag jobbade i när jag bodde i Härnösand. Det ena intyget inkom väldigt snabbt medan det andra fick jag vänta på närmare 3 veckor. Jävligt irriterande! Nu är det sommar o semestertider och vem vet hur länge det här kommer ta? Så som tur är så har jag fått underhåll och barnbidrag att leva för + lite pengar av pappan så vi har klarat oss Tuva och jag.
Tur att jag ammar säger jag bara annars vet jag inte hur det skulle ha sett ut.

Jag börjar komma in bra i mammalunket och har verkligen svalt och accepterat och kommit till ro med att jag är ensamstående och drar hela det här lasset själv. Det är en förmån att få vara med min dotter dygnet runt och även om jag ibland blir både less och irriterad, te.x om hon vaknar igen när hon precis har somnat eller börjar gråta precis när jag ska äta, duscha eller göra nåt annat, så är det ändå ett himmelrike att få dela livet med denna lilla flicka. Jag förstår inte hur hennes pappa kan prioritera andra saker i sitt liv. Han missar massor som händer varje dag.

Sleeping beauty....

Tänkte förklara för er hur Ni går tillväga om ni vill kommentera min blogg. Det är lite tjorvigt men egentligen inte svårt alls. När ni skriver en kommentar så ska ni välja ID. Om ni väljer googlekonto och trycker på kommentera så kommer det upp en liten ruta i högra hörnet där det står skapa googlekonto. Följa anvisningarna och sen är det bara att kommentera alla som använder sig av blogspot.
Jag älskar kommentarer och det är spännande också att se vilka som följer min blogg. Skriv gärna vem ni är också för jag blir så himla nyfiken! ;)


Mitt hår börjar växa ut igen efter jag klippte bort dreadsen. Jag känner mig inte riktigt hemma med kort hår omän jag ser att frisyren i sig är fin. Så jag sparar och sparar och hoppas att det blivit nog långt nästa sommar så jag kan göra rastaflätor och bli lite sommarsnygg. Har ju till och med köpt mig gladiatorsandaler och målat tånaglarna! Haha! Inte likt mig alltså och det vet ni som känner mig privat. Jag undrar sa flundran om Sussie precis har insett att hon är singel! ;)

Jaja...lite ego måste jag få va...

Så här umgås vi ofta...

Njut nu av Julis sista dagar så hörs vi snart igen!

/Sussie

Hej på er igen! Dags att blogga av mig lite svammel. :)

Jag har alltså gjort kosmetisk tatuering!! Hade aldrig hört talas om det förut tills min vän Sandra åkte ner till huvudstaden för att utbilda sig och få certifikat som kosmetisk tatuerare. Jag var livrädd, det ska jag erkänna. Trodde att det skulle se ut som om jag var råspacklad dynget runt, men slappnade av när hon först gjorde sin mamma Kickis ögonbryn och eyeliner. Jag blev direkt avundsjuk och ville ju se lika fin och fräsch ut.
Jag slappnade också av när jag fick veta att resultatet är inte livslångt utan håller 3-5 år och går att ångra om man inte blir nöjd. 
Så denna vecka när jag och Tuva & lille Buddha tog Sandra och hennes son Isak i bilen och åkte hem till Sandra i Boden så skedde det. Jag tatuerade både ögonbrynen och en väldigt tunn linje eyeliner som bara markerar mina franskant. Bilder på eyeliner kommer när den har läkt för ögonlocken är lite röd o svullen just nu. 
Jag är grymt nöjd med resultatet för det ser ut som om jag har gjort ett ansiktslyft. Tusen tack Sandra för hjälpen!

                              Här är före och efterbild på brynen:

Jo förresten om Ni själva är intresserade så kan jag meddela att Sandra befinner sig i piteå den 27:e Augusti för att tatuera de som är intresserade. Hon hälsar via mig att hon den dagen sänker priset från 3000:- till bara 2500:-. Värt varenda krona lovar Er!
Annars så finns hon på studio Tottaly you i Boden.

Det var 3 härliga dagar hemma hos Sandra där jag fick tid att andas och njuta av sällskapet och även se Bodens lilla stad för första gången i livet. Har bara varit där på nattklubben Bodensia för herrans många år sen, men aldrig vandrat i staden. Jag behövde verkligen komma bort hemifrån för nu känns det som om batterierna är laddade och tristessen och det tunga lyftes från mina axlar.
Så mysigt att umgås med Sandra så där intensivt också och sitta o surra till sena morgontimmen, skvallra om allt o alla och laga god mat tillsammans.


Tuva växer ju hela tiden. Hon blev 5 veckor den 21/7 och har börjat växa ur sina 50cm kläder. Till min stora sorg (men också lycka såklart) för jag har så många och vissa har hon inte ens hunnit använda. Dock så kan hon äntligen ha den första bodyn med Lille skutt, som jag valde till henne när hon låg tryggt i min mage. :)

Lilla tjocka älskade unge :)

Underbara, snälla dotter. Så härligt att få dela min vardag med dig och se dig växa och utvecklas. Du är min, bara min. :)

Igårkväll var jag hos min bror Peter och hans familj och de bjöd mig på grillad lax, klyft potatis och vitvinssås. Mums! Vi hade faktiskt en riktigt trevlig kväll där ute på deras veranda och surrade tills klockan nästan slog tolv och jag upptäckte att det var rätt kallt ute. Bara 7 grader!?! Brr och det är typ slutet på Juli bara. Norrbotten i ett nötskal!
Buddha fick sin tid där också när min brorsdotter Meija och hennes kompis tog Buddha i kopplet och sprang på gräsmattan och lekte med henne tills hon var alldeles slut. Kära lilla vovve, så himla fin hon är med barn. Buddha verkligen älskar barn och det värmer mitt hjärta. Min lilla familj jag & Tuva & Buddha är komplett! Kunde nog inte ha det bättre just nu. Här är en trött hund som kommit hem mitt i natten:

Typisk frallastyle!

Jag återkommer om ett tag igen!

Kram Sussie

Bäbisbad & tristess..

Det är nu precis en vecka sedan jag uppdaterade min blogg. Känns som om jag har svårt för att få tiden att räcka till annat än Tuva, duscha, äta och sova. ;)

Å herre gud vad hon växer min lilla underbara bäbis fröken. Vi var idag på BVC på hennes månadsfödelsedag och hon har vuxit. Massor! När hon föddes vägde hon 3605 gr och nu idag vägde hon 4980 gr. Nästan 5 kg! Längden hade ökat från 50,5cm till 54cm och huvudomfånget från 35 till 39cm! Jag är chockad men stolt och glad. Vet om att jag har mycket mjölk i tuttarna och hon äter som en liten utsvulten vargunge. Det jag märker mest är hennes personlighet som har förändrats från en liten hjälplös och omedveten babyplutt till en medveten liten människa. Hon har börjat följa saker i rörelse med blicken, börjat le lite smått och vara vaken och medveten längre perioder för varje dag som går.

Skönt att vara naken. Tuva 4 veckor gammal!

Idag fick hon njuta i badbaljan. Det märks att hon gillar det varma vattnet som omsluter hennes lilla kropp och att hon njuter av att bli ompysslad. Bilderna talar för sig själva..

Jag njuter varje sekund i min dotters närhet och skulle inte vilja byta mitt liv mot något annat. Men ändå så lider jag av tristess när tuva sover och det gör hon mycket och ofta. Mina vänner lever ju sina liv mitt i sommaren och de åker och badar, reser, umgås och mycket annat och jag känner att det är svårt att liksom hänga med på det mesta. Känns som om jag bara hinner amma, byta blöja och sätta Tuva i bilen eller vagnen och komma fram, så är det dags igen för samma sak. Jag trivs inte att amma offentligt. Dels tycker jag att det är väldigt privat och dels så finns det bitar av min kropp som jag har komplex för och inte vill visa för någon annan.

Det blir en ensamhet som jag inte valt själv och varje dag ser ut som den andra. En livsstil som jag inte är van att leva men som säkert är nyttigt för mig att uppleva just nu.
Som tur är så finns det små guldklimpar i tillvaron som när jag träffar medlemmar från min familj, vänner som ibland tittar förbi och snackar skit en stund och när jag tar mig tid att åka ner till älven och njuta av kvällsbrisen och utsikten.
Speciellt roligt och varmt i hjärtat blir det när jag träffar mina två syskonbarn Meija & Victor. Barn i sina bästa år och med roliga kommentarer. Meija är snart 6 år gammal och hon var skeptiskt till att faster (jag) skulle få ett eget barn. Nu när Tuva är född så är hon en toppen kusin och är delaktig i blöjbyten och blir superstolt när hon får hålla i henne.

                                                                            

Meija är noga med att poängtera att hon och Victor var först ut iallafall. ;)

Dock är det sorgligt att inte ha en fungerande relation till pappan där vi kan dela lyckan över Tuva, hennes framsteg och även ansvaret hon kräver från mig. Jag försöker att gå vidare från all skit som vi har genomgått under våran relation men det är svårt. Trots att jag vill att han och Tuva ska ha fungerande relation för kärleken han känner till sin flicka går inte att ta miste på, så har jag blivit bitter och det blir bara disskutioner när vi ses. Jag har så mycket obesvarade frågor inom mig och jag vet inte hur jag ska kunna lägga det åt sidan och gå vidare. Det är ännu färskt men med tiden så kanske jag kan släppa det och gå vidare.


Nåja jag ska inte klaga iallafall. Försöker tänka när jag sitter och känner tristess och rastlöshet att jag ändå har det så bra. Jag har ett fungerande liv, en välskapt dotter, en gudomligt snäll och söt hund, en fin familj, omtänksamma vänner och allt jag behöver. Det finns människor som kämpar för att få barn men aldrig lyckas, det finns människor utan familj & vänner, utan tak över huvudet & mat i magen. Det finns de som tycker att livet inte är värt att leva...

Jag är lyckligt lottad som har allt det jag behöver för det fanns en tid i mitt liv då situationen inte alls såg lika lovande ut...

//Sussie

Energitjuvar & huggormar!

Natten har varit ganska tung med en liten prinsessa som vägrat somna och bestämt sig för att absolut ingenting var bra, behagligt eller roligt under småtimmarna. Jag har ammat, sjungit, vaggat, rapat, bytt blöja och gjort i princip allt för att hon skulle sluta sina två vackra ögon och ege sig in i drömmarnas land. Klockan 02.15 så kom äntligen John Blund med sitt sömnpulver och Tuva somnade in. Som ni förstår så somnade även hennes mamma direkt.

En betydligt piggare mamma & dotter...

Imorse klockan 06.50 så kom det första sms:et som väcte både mig och Tuva och jag tittade irriterat på texten. Vissa människor i min närhet förstår tydligen inte att det bor en bäbis här som antingen sover eller har hållt mig vaken hela natten och att 07.00 på morgonen är FÖR tidigt för att höra av sig med sina bekymmer. Det sög så pass mycket energi från mig att jag nu, klockan 08.38 inte lyckats somna om igen. Som tur är så har min dotter lyckats göra det efter att ha fyllt sin lilla mage med varmt mjölk. Från och med nu ska jag börja stänga av ljudet på både mobil och hemmatelefon så att jag absolut med säkerhet vet att vi får sova ostört!

Annars så är jag väldigt nöjd med livet i sin helhet. Visst är jag lite avundsjuk på er alla som får bada i sommarhettan. Själv så kryssar jag ner i kalendern till den sista Juli då jag äntligen läkt ihop och har passerat de 6 veckorna med badförbud. Jag svettas alltid som en gris när solen är framme och jag kan inte komma ihåg en enda sommar där jag inte svalkat ner kroppen i någon svensk sjö. Jag får verkligen hoppas att vattnet fortfarande är varmt nog att doppa sig i när det blir min tur. Känns lite som att den här sommaren får jag acceptera att den flyter förbi. Har inte riktigt blivit varmt i kläderna att ha en liten bäbis ännu och det skulle kännas dumt att åka till någon sjö o sola o plaska fötter när hon är så liten. Kanske är det löjligt av mig att begränsa mig så mycket men hon är pytte pytteliten och jag är yper dyper nojjig. ;)

Men hon växer ändå...

Min trygga, vackra flicka...

En som verkligen vill bada i sommarhettan är min lilla Buddha. Hon visade det tydligt här om dagen när hon under vår promenad la sig rakt ner i en stor vattenpöl. ;)
Åh! Jag får så dåligt samvete att jag inte haft samma tid för henne sen Tuva kom. Hon har det bara bra här och får vara med så mycket det går men självklart finns inte samma tid för skogen och sjöarna och hundkompisarna som förut. Men hon tar det med ro min snälla vovve. Hon ligger brevid mig när jag ammar och pussar Tuvas lilla fot så försiktigt. Jag är stolt över Buddha och jag kunde inte önska mig en bättre hund just nu. Förhoppningsvis när solen skiner igen så kan hon få träffa sina hundkompisar Julia & Lotta och springa i vattnet o busa. Vi får se till att det blir så, visst då Kicki? :)

Jag är ofta ute i skärgården hos min mamma sen jag fick Tuva och där älskar Buddha att vara. Hon är ju inte den mest lyhörda hunden så när jag inte är utomhus så får hon sitta fast i en lång lina på gården. Där trivs hon och det är så härligt att se henne rulla sig i gräset, jaga fjärilar och njuta av sommaren. Här en morgon höll det på att sluta olyckligt dock. Min mamma var ute på morgonen med barnvagn och vovve och stannade på vägen för att prata med grannfrun. I bakgrunden hör hon plötsligt ett väsande och ser till sin förskräckelse att Buddha nosar på en huggorm som ligger o solar på vägen. Tur att min mamma alltid har koppel på Buddha och lyckades dra henne till sig samtidigt som grannfrun kom med sopkvasten och jagade bort ormen. Vet inte hur det skulle ha slutat om min plattnäsa till hund hade blivit biten rakt i ansiktet. Nu efter händelsen så begränsades Buddhas frihet ännu mera eftersom jag inte vågar ha henne lös på gården nåt mer. Tack mamma för att du var snabbtänkt och räddade Buddha från en säker död!

Ståtlig bulldog...

Skönt att rulla...

Å rulla....

Å sen ruska av sig skiten... ;)

Jag har märkt sen jag fick barn vilka mina riktiga vänner är. Vilka som stått kvar och stöttat mig. Vilka som försvann och vilka som bara fortsätter att suga musten ur mig. Jag har börjat sålla ut och det känns som ett underbart beslut. Min energi ska gå till min dotter och min hund och de som inte förstår det behöver inte finnas i mitt liv mera...

På återseende!

/Sussie

En stor omställning...

Nu har jag varit mamma till min fina dotter i 18 dagar redan. Vad tiden går snabbt!
Jag har fått det jag klarar av eftersom Tuva är en ängel med lugnt temperament och oftast glad och nöjd. En enda natt sen hon föddes har hon väckt mig med skrik och då berodde missnöjet på att handduken hon låg invirad i hade fallit ner för hennes ansikte. Det är otroligt, hade tänkt mig mer skrik och gråt och sömnlösa nätter. Men peppar, peppar...

Tuva mi...

Omställningen är stor med en liten minimänniska i hemmet. Jag som älskar att sova många timmar blir numera glad om jag får 4 timmars sömn på raken. Jag har varit så egoistisk förut och alltid tänkt på mig själv när det gäller vart jag ska åka, när jag ska åka, vem jag ska träffa, hur länge jag ska vara borta och om eller när jag kommer hem. Nu är det skillnad. Det är inte längre lika lätt att vara impulsiv och Tuvas behov kommer först i alla lägen. Ibland känns det självklart och kärleksfullt men ibland och nu är jag grymt ärlig, så stör det min egoism som tränar för fullt för att sätta sig åt sidan. Nyttigt och lärorikt och tålamodsprövande. :)



Även det här med att jag inte riktigt än har förstått att Tuva är mitt barn. Visst, jag tar hand om henne på allra bästa sätt, ger henne precis det hon behöver och ser till att hon alltid är nöjd och belåten med de behov hon har just nu i sitt lilla liv. För varje dag som går så kommer hon en liten bit närmare mitt hjärta och får lite mera av min kärlek. Men jag hade en föreställning om att direkt hon föddes till världen och lades ner i min famn så skulle jag känna en överväldigad kärlek och beskyddarinstinkt. Mammakänslor helt enkelt, jag och Tuva i ett stark obrytbart band. Ungefär som på film om Ni förstår? Trodde det var något allvarligt fel på mig när jag inte kunde ta till mig henne som jag hade förväntat mig och det gjorde mig väldigt ledsen och fylld av skam. Tills jag pratade med andra mammor som berättade att det tog upp mot ett år innan poletten trillade ner för dem och de verkligen kände sig som mamma till 100% i känsla och själ. Skönt då är jag normal iallafall och behöver inte stressa upp mig över det... :)

Ändå hör vi ju ihop...Tuva å jag :)

Återkommer med mera en annan dag, det var vad jag hade på hjärtat just nu!

På återseende!

//Sussie