Bäbisbad & tristess..

Det är nu precis en vecka sedan jag uppdaterade min blogg. Känns som om jag har svårt för att få tiden att räcka till annat än Tuva, duscha, äta och sova. ;)

Å herre gud vad hon växer min lilla underbara bäbis fröken. Vi var idag på BVC på hennes månadsfödelsedag och hon har vuxit. Massor! När hon föddes vägde hon 3605 gr och nu idag vägde hon 4980 gr. Nästan 5 kg! Längden hade ökat från 50,5cm till 54cm och huvudomfånget från 35 till 39cm! Jag är chockad men stolt och glad. Vet om att jag har mycket mjölk i tuttarna och hon äter som en liten utsvulten vargunge. Det jag märker mest är hennes personlighet som har förändrats från en liten hjälplös och omedveten babyplutt till en medveten liten människa. Hon har börjat följa saker i rörelse med blicken, börjat le lite smått och vara vaken och medveten längre perioder för varje dag som går.

Skönt att vara naken. Tuva 4 veckor gammal!

Idag fick hon njuta i badbaljan. Det märks att hon gillar det varma vattnet som omsluter hennes lilla kropp och att hon njuter av att bli ompysslad. Bilderna talar för sig själva..

Jag njuter varje sekund i min dotters närhet och skulle inte vilja byta mitt liv mot något annat. Men ändå så lider jag av tristess när tuva sover och det gör hon mycket och ofta. Mina vänner lever ju sina liv mitt i sommaren och de åker och badar, reser, umgås och mycket annat och jag känner att det är svårt att liksom hänga med på det mesta. Känns som om jag bara hinner amma, byta blöja och sätta Tuva i bilen eller vagnen och komma fram, så är det dags igen för samma sak. Jag trivs inte att amma offentligt. Dels tycker jag att det är väldigt privat och dels så finns det bitar av min kropp som jag har komplex för och inte vill visa för någon annan.

Det blir en ensamhet som jag inte valt själv och varje dag ser ut som den andra. En livsstil som jag inte är van att leva men som säkert är nyttigt för mig att uppleva just nu.
Som tur är så finns det små guldklimpar i tillvaron som när jag träffar medlemmar från min familj, vänner som ibland tittar förbi och snackar skit en stund och när jag tar mig tid att åka ner till älven och njuta av kvällsbrisen och utsikten.
Speciellt roligt och varmt i hjärtat blir det när jag träffar mina två syskonbarn Meija & Victor. Barn i sina bästa år och med roliga kommentarer. Meija är snart 6 år gammal och hon var skeptiskt till att faster (jag) skulle få ett eget barn. Nu när Tuva är född så är hon en toppen kusin och är delaktig i blöjbyten och blir superstolt när hon får hålla i henne.

                                                                            

Meija är noga med att poängtera att hon och Victor var först ut iallafall. ;)

Dock är det sorgligt att inte ha en fungerande relation till pappan där vi kan dela lyckan över Tuva, hennes framsteg och även ansvaret hon kräver från mig. Jag försöker att gå vidare från all skit som vi har genomgått under våran relation men det är svårt. Trots att jag vill att han och Tuva ska ha fungerande relation för kärleken han känner till sin flicka går inte att ta miste på, så har jag blivit bitter och det blir bara disskutioner när vi ses. Jag har så mycket obesvarade frågor inom mig och jag vet inte hur jag ska kunna lägga det åt sidan och gå vidare. Det är ännu färskt men med tiden så kanske jag kan släppa det och gå vidare.


Nåja jag ska inte klaga iallafall. Försöker tänka när jag sitter och känner tristess och rastlöshet att jag ändå har det så bra. Jag har ett fungerande liv, en välskapt dotter, en gudomligt snäll och söt hund, en fin familj, omtänksamma vänner och allt jag behöver. Det finns människor som kämpar för att få barn men aldrig lyckas, det finns människor utan familj & vänner, utan tak över huvudet & mat i magen. Det finns de som tycker att livet inte är värt att leva...

Jag är lyckligt lottad som har allt det jag behöver för det fanns en tid i mitt liv då situationen inte alls såg lika lovande ut...

//Sussie