Jag har fått det jag klarar av eftersom Tuva är en ängel med lugnt temperament och oftast glad och nöjd. En enda natt sen hon föddes har hon väckt mig med skrik och då berodde missnöjet på att handduken hon låg invirad i hade fallit ner för hennes ansikte. Det är otroligt, hade tänkt mig mer skrik och gråt och sömnlösa nätter. Men peppar, peppar...
Tuva mi...
Omställningen är stor med en liten minimänniska i hemmet. Jag som älskar att sova många timmar blir numera glad om jag får 4 timmars sömn på raken. Jag har varit så egoistisk förut och alltid tänkt på mig själv när det gäller vart jag ska åka, när jag ska åka, vem jag ska träffa, hur länge jag ska vara borta och om eller när jag kommer hem. Nu är det skillnad. Det är inte längre lika lätt att vara impulsiv och Tuvas behov kommer först i alla lägen. Ibland känns det självklart och kärleksfullt men ibland och nu är jag grymt ärlig, så stör det min egoism som tränar för fullt för att sätta sig åt sidan. Nyttigt och lärorikt och tålamodsprövande. :)
Även det här med att jag inte riktigt än har förstått att Tuva är mitt barn. Visst, jag tar hand om henne på allra bästa sätt, ger henne precis det hon behöver och ser till att hon alltid är nöjd och belåten med de behov hon har just nu i sitt lilla liv. För varje dag som går så kommer hon en liten bit närmare mitt hjärta och får lite mera av min kärlek. Men jag hade en föreställning om att direkt hon föddes till världen och lades ner i min famn så skulle jag känna en överväldigad kärlek och beskyddarinstinkt. Mammakänslor helt enkelt, jag och Tuva i ett stark obrytbart band. Ungefär som på film om Ni förstår? Trodde det var något allvarligt fel på mig när jag inte kunde ta till mig henne som jag hade förväntat mig och det gjorde mig väldigt ledsen och fylld av skam. Tills jag pratade med andra mammor som berättade att det tog upp mot ett år innan poletten trillade ner för dem och de verkligen kände sig som mamma till 100% i känsla och själ. Skönt då är jag normal iallafall och behöver inte stressa upp mig över det... :)
Ändå hör vi ju ihop...Tuva å jag :)
Återkommer med mera en annan dag, det var vad jag hade på hjärtat just nu!
På återseende!
//Sussie
Ja min vän...du är normal i allra högsta grad.....Jag tror att vi som läser & är mammor känner igen oss allihop.....men åååh vad jag tycker det ser ut som att hon har vuxit....Tobbe & jag var på väg förbi i Fredags....men då kom han på att han var ju så förkyld så vi sköt på det....men nu längtar jag både efter Dig & Tuva...
SvaraRaderaKramar
Å vi längtar efter dig med. Vi bara måste ses snart! Vi får boka in nåt...
SvaraRaderaJag ringer dig kram!
Ni är då för söta båda två. Idag har jag inte träffat prinsessan Tuva och jag saknar henne. Vi ses i morgon hälsar mamma o mormor
SvaraRadera