skip to main |
skip to sidebar
Hejhej!
Igår hade jag finbesök här hemma av Nadia och hennes bäbis Pebbels. Det var riktigt trevligt att sitta och babbla bort lite tid, se bäbisarna som var intresserade av varandra och få disskutera allt mellan himmel och jord. Nadia är ju typ lika social som mig så det blev många ord sagda på ett par timmar bara. Tack för tjejkvällen! :)
Tuva har lärt sig att låta så roligt med munnen. Ni vet när man tar handen och hoar som en indian? Så har Jenka lärt henne att göra och det är så jäkla kul att både se henne och höra henne göra dessa ljud. Igår när Jenka helt plötsligt slutade göra så så slet Tuva tag i Jenkas hand och drog den mot sin mun, Så roligt var den leken!
Har fotat lillan i en ganska lejd mössa men som blir så hiiiimla gullig på en bäbis.
På onsdag fyller jag 31 år och nästa lördag ska jag gå ut. Jag längtar så otroligt mycket att få träffa lite andra vuxna människor, dansa lite och bara få vara Sussie för en stund. Älskade mamma och styvpappa Stig har lovat att passa Tuva ett helt dygn den här gången så hon kommer inte hem förrän på eftermiddagen och jag hinner få en välbehövlig sovmorgon och slappa framför Tv:n helt utan ansvar. Kommer säkert längta massor efter henne men känner också att det är dags för att få vara barnledig. Det börjar kännas lite tungt och som att jag behöver ladda batterierna lite för att orka fortsätta vara en uppmärksam och kärleksfull mamma.
Idag åkte jag o lillan och Buddhisen till Djupviken och hälsade på Ulrika, hennes kille Fredrik, deras dotter Ylva och deras fantastiska engelska staffe hanne som kallas Lurken. Det var ju typ kärlek vid första ögonkastet mellan min lilla tik och den massiva hannen. Vi tog oss en promenad ner till isen vid fårön och lät hundarna busa fritt där.
Jag får aldrig nog av att se Buddha vara lycklig tillsammans med en fyrbent vän. Se hennes ögon stråla och glittra av lycka och hur hela hennes kroppsspråk förändras till ren glädje. Båda hundarna hade ungefär samma energi och det tog inte länge förrän Buddha var lurkens brud och vice versa.
Sen att dagen var solig och temperaturen låg på 0 gradigt gjorde inte saken sämre.
Tack Ulrika och Fredrik för en underbar hunddag! Buddha är nöjd och belåten fortfarande!
Jag ser att bilderna har blivit lite mörka som att det är skymning ute men det var det inte. Dessutom var det svårt att fota vilddjuren i deras framfart. Men kul hade dem!
Det är skönt att det droppar från taken. Med varje droppe som faller så faller också lite av min nedstämdhet. Varje solstråle som skiner in genom fönstret får min mun att le lite mer. Härliga vår och att vi har fått en lite tjuvsmak av dig redan i slutet av Januari. Det tackar vi för både människor och speciellt hund i min lilla familj.
Tänk hörrni! Snart står där Tussilago och skiner gula och skriker värme och vår. Jag längtar så mycket efter ljusa sommarnätter, efter havets vågor som rullar in mot land och svalkar min varma kropp. Dessutom, tänk mina kära läsare att denna sommar ska jag uppleva med Tuva som kanske precis har lärt sig gå? IIIiiiihhhh!! Wonderful!
Jag har haft över 9000 visningar av min blogg. Inte unika besökare (omän ni är unik och speciell varenda en av er) utan 9000 visningar av bloggen. Dessutom har det var 200 visningar på bara ett par dagar. Ni växer i antal och det känns skitkul. MEN..(som Tony irwing säger i Let´s dance) ni är ju för fasiken helt VÄRDELÖSA på att kommentera inläggen. ;)
Jag älskar kommentarer och de som brukar kommentera dvs Mickis, Erika E, Ida, Anna C, Nadia, Erik, Mamma, Jennie, Sofia ni ska inte sluta göra det. Det sporrar mig att fortsätta skriva här i bloggen och dela med mig av mitt liv till er.
Det skulle vara GRYMT roligt om någon läser den här bloggen som jag inte känner och om just DU skulle vilja kommentera så jag vet om det bara är vänner och bekanta som läser eller andra personer.
Erika E & Ida Maria Jansson. Ni är typ lika jäkla höggravida bägge två och ska snart föda era små knytten. Stort lycka till från mig till er och jag följer er på Facebook med spänning varenda dag!
Nu slutar jag svamla igen...
Tjingeling!
//Sussie
Gäääsp!
Klockan är 08.02 nu när jag börjar skriva och lillan har racing i gåstolen. Andra morgonen hon vaknar tidigt men det känns helt ok. Kanske hon ändrar sina sena kvällsvanor och kommer sig i säng lite tidigare på kvällen.
Jag kan inte skriva om det för många gånger men VAD jag älskar min vackra, söta, gulliga, snälla och busiga dotter. För varje dag lite mer kärlek som pumpar i bröstet på mig och ibland gör det nästan ont i magen av kärlek. Fattar inte hur jag kan älska en annan människa så här mycket. Har trott att kärleken till min mamma eller nån pojkvän varit det starkaste jag någonsin känt, men sällan. Det här är äkta och starkt. Känns som 1000 och åter 1000 energifält emellan mig och Tuva som inte går att bryta sönder.
Jag filmade henne och Buddha när de låg och myste på täcket. Filmen är ungefär en och en halv minut och i slutet av den så filmar jag henne nära och ni får ta del av hennes underbara leende.
http://www.youtube.com/watch?v=JFKTDJJE9Q8
Jenka var här en kväll och hälsade på och vi tog en hel fotoserie på Tuva när hon var naken på sitt täcke. Eftersom det cirkulerar sjuka människor och äckliga pedofiler på nätet så tänker jag absolut inte exponera min dotter naken men ni ska få se en del av korten där hennes privataste delar är bortklippta.
Igår var jag nog med om det roligaste någonsin. Jag sprang in på Dollarstore för att köpa min dagliga Cola Zero. Jag ställde mig i kön bakom en äldre man och en äldre dam. Jag står i min egen värld när plötsligt damen vänder sig om och säger nåt till mig. Jag som alltid är så artig mot äldre människor frågade artigt vad det var hon sa.
Damen tittar generat på mig: - Ursäkta mig men jag har släppt en fis som luktar skit!!
Jag: -Aha! Ingen fara det är sånt som händer oss alla.
Sen vände jag mig om och gick till godishyllan för att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag gick tillbaka till kassan och betalade och när jag skulle gå ut från affären så har de inte hunnit ut och gubben leder gumman under armen. När jag går förbi så utbrister hon till sin gubbe:
- Jag sa till hon att jag hade släppt en fis som luktade skit!
Han såg dögenerad ut och mumlade nåt som "jaja". Jag försäkrade igen att det var ingen fara och skyndade mig ut till bilen där jag bröt ihop av skratt så fort dörren var stängd.
Vilken rolig dam och det roligaste av allt var egentligen att fisen inte ens luktade så hon röjde sig själv bara. Jag älskar gamla människor men det här kändes som en scen plockat ur programmet "Pensionärsjävlar". Tittade to. m efter kameror. ;)
Nu har Tuvas pappa åkt. Det här kan bara bli bättre för honom och för Tuva. Jag håller tummarna för honom och det gör nog Tuva med där innerst inne i lillhjärtat sitt.
Ali om du läser detta så kom igen nu för faaaan! :)
Nä nu börjar det bli dags för mig och Tuva och lägga oss igen och mysa under täcket och somna om. Vill tipsa om den underbara reggaegruppen från Luleå - Skaburbian. De finns på Spotify och får just nu min kropp att gunga och munnen att le.
//Sussie
Holá!
Solen lyser från en klarblå himmel och det är ungefär -4 grader i luften. Alltså som uppgjort för en långpromenad ute i det fria och Buddha var inte sen på att hänga med. Hon hade redan varit ute på balkongen och kollat av läget och insett att idag är det en BRA dag för att busa. Jag klädde på oss alla tre och bäddade ner lillan i vagnen, laddade kameran med nya batterier och begav mig ut efter vägarna. Vi gick längst vägen bakom Försöksgården och efter en stund släppte jag Buddha fri. Då lite längre bort så skymtar jag en man i permobil och hans lilla Dansk/svenska gårdshund. De kom fram till oss och vi människor började prata medan hundarna röjde tillsammans i snön. Det slutade iallafall med att vi promenerade tillsammans bort till soptippen och hela tiden busade Buddha med sin nyfunna vän Zeb.
Mitt dåliga samvete över min frusna och understimulerade hund släppte på ett ögonblick och jag njöt av att se hennes lycka av att få busa med en fyrbent kompis igen. När min hund mår bra då gör jag också det!
Tack Erik, Jennie och Ida för era kommentarer. Det känns skönt att andra känner igen sig för när jag sitter där med mina tankar så känns det som om jag är den enda på hela jorden som känner så och som har det så framförallt. Det är nog som du säger Erik att solen gör mig gladare för just nu efter denna vackra solskenspromenad så känns livet genast mycket enklare. :)
Idag fyller min lillebror David 29 år. Hipp hipp hurra på din födelseda´! Tänk han var bara 5 år gammal när min mamma träffade hans pappa och vi blev syskon. Galet vad tiden går men han är iallafall lilldäjvid, fortfarande på 20 någonting. Hoppas du får en fin dag min älskade lillebror!
Igår hade jag den första riktiga skrattfesten tillsammans med min roliga dotter. Hon älskar att ligga på sitt skötbord och surra och babbla och göra små roliga saker. Igår så hade hon kommit på hur man pruttar med munnen. Hon pruttade så saliven flög åt alla håll och när jag pruttade tillbaka med min mun så skrattade hon och pruttade tillbaka igen med en konstig min i ansiktet som strålade rackartyg. Det fick mig att skratta så hjärtligt att tårarna rann nedför mina kinder. Jag tror vi hade vårat pruttparty i närmare 10-15 minuter innan skrattet och buset klingade av och vi gjorde oss iordning för kvällsflaskan och en mysstund i soffan.
Ta hand om er själva och varandra!
Kramar Sussie
Hello!
Jag har legat i magsjuka i flera dagar. Haft ett illamående som kommit och gått och sprutlackerat toaletten ett X antal ggr och mitt i alltihopa så ska jag ensam ta hand om lillan. Nu har jag verkligen fått känna på hur det ÄR att vara ensamstående förälder. Har nog aldrig haft så dåligt samvete över henne som dessa dagar. Jag har haft henne gående i sin gåstol och jag har själv legat likblek på soffan och försökt le och vinka till henne. Hon har fått ligga hur mycket som helst på sitt täcke på golvet och jag har legat brevid och försökt visa henne den ena leksaken efter den andra. Sen har jag försökt att "tvinga" henne att ligga och sova brevid mig i sängen men det var lönlöst. Båda mina barnvakter alltså min mamma och hennes man + min bror och hans fru har haft sjukdomar av olika slag hemma hos sig, så att lämna Tuva där eller få nån av dem att komma hit har varit omöjligt.
Igårkväll var min mamma mycket piggare så jag och lillan blev upphämtade av min lillebror David och vi åkte till föräldrarna för att käka middag. Jag gick direkt och la mig på soffan och lät mina familjemedlemmar aktivera min dotter och där låg jag nästan hela kvällen. Illamående, blek och äntligen ett par timmars ansvarslös tid för mig själv. Det var underbart att få vara sjuk och bara ligga ner. Tack familjen för att ni ställde upp!
Snart åker Tuvas pappa söderut. Det är jätteblandade känslor inom mig inför hans kommande flytt. Största delen av mig vill att han ska åka och hitta sig själv och bli hel så att han kan vara en sån pappa som Tuva behöver. En liten del av mig känner att jag kommer att sakna vissa stunder som vi fortfarande delar tillsammans. Där är jag inte riktigt säker om det är känslor av ensamhet som väller över mig eller om det är just han jag kommer att sakna. Jävligt splittrat iallafall. Innerst inne är jag så jävla less honom och allt hans skit som följer i hans fotspår så det kommer att bli absolut det bästa att han åker iväg och blir borta ett långt tag. Då äntligen kanske jag kan börja leva igen och blomma upp till den jag var innan jag mötte honom.
Snart fyller jag 31 år. Det är ju helt galet! Jag känner mig inte en dag äldre än 25 och jag har svårt att tro att tro att jag någonsin kommer känna mig äldre i själen. Tycker inte ens att jag ser ut som 31. Ni vet, ibland på TV så är det nån de intervjuar på te.x nyheterna "AnnCharlotte - 31år". HON ser UT som 31 men inte jag. Vilken självbild man har. Skulle jag fråga min kompis dotter som är 14 år (Hej Nathalie!) vad hon tycker så ser jag säker gammal ut i hennes ögon. Alltså jag har till och med upptäckt vissa smårynkor i ansiktet. Urrrk!
Äsch jag ser fortfarande ut som en ungdom ;)
Tuva fyllde 7 månader igår. Hipp hipp hurra!
Nu har jag definitiv slutat räkna veckor men enligt min mapp i datorn där jag sparar bilder så är hon 32 veckor gammal på Onsdag. Lilla barn vart har tiden sprungit iväg?
Hon äter numera lunch mitt på dagen som alltid innehåller kött av något slag, grönsaker, katrinplommon och vatten. Till eftermiddagsmålet får hon alltid gröt och katrinplommon. Har börjat med plommonmos för att vi fick åka in på BVC och ge henne lavemang för hon var så grymt förstoppad och hade försökt bajsa i ett helt dygn men inget kom. Stackars liten men hon blev så glad och lättad när hon äntligen slapp magknipet. Nåja anyway så är hon väldans matglad och varenda tugga hon får i munnen följs av ett "MMmmmm" ;)
Jag känner för att resa bort med lillan. Typ en tur söderut och hälsa på alla vänner o familjemedlemmar i huvudstaden, vidare mot Norrköping o träffa Annas lilla Noomi Li och sen till Linköping och träffa...hmm...nån ;)
Men som vanligt stoppar ekonomin mig från att göra nåt sånt. Jag får glatt sitta hemma och vända slantarna och vara glad om jag kan åka en tur till Sandra i Boden ibland. ;)
Får se fram emot 2012 då jag äntligen ska få åka utomlands igen. Kommer bli grymt!
Tuva har börjat få lite sömnsvårigheter. Hon sover väldigt lite under dagen typ 2X20 minuter och sen varje kväll kring 20.00 tiden så visar hon tydligt att hon vill ha sin kvällsvälling och sova. Hon somnar som en stock och jag bär henne till hennes säng. Där sover hon typ max en timme sen är det skratt o glädjetjut från sovrummet å så vill hon upp igen o leka. Eller så vaknar hon efter tutten 1000 ggr och så fort hon ser mig så ler hon och blir pigg. Jag börjar känna mig rätt sliten nu. Har bara sovit 3 hela nätter sen den 16:e Juni och jag tror att det börjar ta ut sin rätt.
Jag sitter här ensam jäkligt mycket. Kväll efter kväll när lillan har somnat är datorn o telefonen min bästa vän och när jag inte pratar i dem så har min hjärna börjat spöka med mig. Tankar som om jag skulle vara deprimerad eller värre saker spökar där inne och jag känner mig isolerad och som att det här inte är mitt liv. Som att det är en film som spelas upp kväll efter kväll med samma manus. Sen tycker jag synd om mig själv, känner mig uttråkad, rastlös och otacksam. Otacksam för att jag har världens goaste unge som berikar mitt liv med skratt o kärlek och ändå sitter jag nånstans och sörjer det faktum att livet har blivit rutin och inte impulsivt längre. Ibland funderar jag påa tt gå och prata med någon, ibland slår jag bort såna tankar som nonsens. Jag fyller 31 och har precis blivit mamma men min sjuka hjärna försöker intala mig att livet är slut när det precis bara har inlett en ny fas istället.
Nu blev det väldigt personligt men om Ni känner igen er eller har nåt tips på hur jag ska komma ur den här tristessen jag känner så varsågoda och kommentera.
All kärlek!
//Sussie
Idag gick vi en lång och skön promenad i härligt fallande snö och bara 4 minusgrader. Buddha trodde knappt sina ögon när hon upptäckte att hon skulle få springa lös idag och busa. Så glad hund har sällan skådats förut. Hon jagade snöklimpar och hoppade upp på snövallarna efter vägkanten. Bäst av allt var att hon var så himla lydig. Vände på en femöring när jag ropade "hit" och stannade när jag gav det kommandot.
En härlig dag med en härlig hund, ja faktiskt den bästa hunden i världen. ;)
Puss o Kram!
//Sussie, Buddha o bäbisen ;)
Igårmorse vaknade jag med en sån ångest att jag trodde hjärtat skulle slitas ur bröstkorgen. Jag hade drömt mitt livs värsta mardröm någonsin och var tvungen att ligga länge och fundera på vad jag hade gjort i drömmen och om den faktiskt betydde något. Nu ska jag dela med mig av den så att den då inte slår in iallafall.
Det utspelade sig i ett hus med suterängvåning. Där uppe var det som en stor gillestuga med öppenspis och en stor soffa och staket runt trappen ner. Det var fest på stället och jag var lite berusad. Där på festen befann sig även Nadia (jag har hennes blogg länkad på min blogg) och i hennes famn höll hon sin bäbis Pebbels. Nadia var nykter men var riktigt uppkäftig mot mig och dryg hela tiden. Tillslut blev jag förbannad och hotade att jag skulle slå till henne om hon inte slutade. Hon fortsatte så tillslut blev jag jag galen och gick fram till henne, slet dottern ur hennes famn och släppte henne rakt ner för trappen så att hon landade på mage längst ner på sista trappsteget. Alla började skrika och Nadia blev helt hysterisk. Då hann jag tänka att jag nu förmodligen skulle bli inlåst i 14 år på Hinseberg, innan jag sprang ner för trappen där den lilla flickan låg och ryckte och var medvetslös. Jag svepte in henne i en handduk och slängde mig i en taxi och åkte till akuten här i Piteå. Väl framme så fick vi vänta i väntrummet men tillslut blev jag helt hysterisk och skrek till dem att "hon dör, hon dööör!" Då kom de och tog emot henne och började direkt med återupplivningsförsök. Jag grät och sa till läkarna att jag hade slängt henne uppifrån en trappa och att jag var skyldig till mordförsök. De skakade på huvudet och sa att jag inte fick gå någonstans för att polisen var på väg. Undersökningen visade att hon hade brutit armarna, en massa revben, fått en spricka i skallen och fått gomspalt (??).
De la in mig på en psykavdelning och därifrån kunde jag höra hur flickan vaknade till liv och att Nadia grät av lycka. Efter en stund kom flickans pappa dit och jag gick ut till honom, satte mig ner på knä, tog hans hand och grät. Jag bad om ursäkt och sa att jag inte visste vad som hade flugit i mig. Han tittade på mig med ögon fulla av hat och sa:
-Du kan dra så långt åt helvete det bara går din jävla bäbismördare!
*Poff* Sen vaknade jag och mådde så jävla dåligt psykiskt att jag knappt fick någon luft. Som tur var så ringde Nadia mig under dagen och jag fick berätta drömmen och höra att allt var bara bra med henne och Pebbels. Då först lättade ångesten och dagen kunde börja.
I det verkliga livet går allting bara bra. Det börjar bli lite långtråkigt att sitta hemma kväll efter kväll när lillan har somnat. Dagarna är fyllda av skratt, bus, mat, lek, bad och glädje och när Tuva väl har somnat så blir det som tyst och tomt på något sätt här hemma. Jag börjar känna av situationen som ensamstående och jag hoppas att jag kommer att träffa en ny man snart att dela livet med. Allt sånt här som att ha någon att äta frukost med, se film med, promenera med, prata med osv och som är så självklart för alla i parrelationer, gapar som ett stort svart hål hos mig. Dock har jag inte bråttom med det. Känns som att nästa person kommer att väljas ut väldigt omsorgsfullt och han behöver passa på en massa kriterier för att få vara en del av mitt, Tuvas och Buddhas liv. Ensam mamma söker kanske vore nåt för mig? *skrattar*
Nu går det undan i gåstolen för lillan. Hon har hajjat hur hon ska förflytta sig och till och med hur hon ska få stolen över trösklar. Varjegång hon sätts ner i stolen så är det under strålande glädjejubel och sen sätter hon iväg. Hon vill ju såklart utforska allting som går och har rivit ner det ena med det andra på sin framfart. :)
Tyvärr så är mitt vardagsrumsbord precis i den höjd att hennes lilla bord framför stolen går precis under och hon antingen fastnar där eller slår pannan i bordskanten så jag måste hitta mig ett nytt temporärt bord och tills vidare har jag lagt ut ett täcke runt bordet så hon inte kommer dit.
Buddha är skendräktig. Tuttarna är mjölkfyllda och putar rakt ut. Å valpen det är nog Tuva. Hela tiden vill hon vara nära Tuva, helst tvätta henne och natta henne när hon vill sova. Jag vet ju att jag borde sänka fodermängden och motionera henne mer för att motverka skendräktigheten men hur lätt är det med en hund som vägrar gå ut? ;)
Min mamma och hennes man är på Sri Lanka (FUSK) och kommer hem igen på tisdag. Nu börjar det kännas att de har varit borta rätt så länge. Jag brukar ha daglig kontakt med henne i telefon och hon är faktiskt både min mamma och en av mina bästa vänner. De gånger jag känner mig ledsen, rädd, arg eller frustrerad så är det alltid henne jag vänder mig till och med en sån trygg känsla att hon alltid finns där också. I min tonår var jag rätt stökig och aggressiv och då behandlade jag inte henne bra alls. Nu för tiden så är hon den bästa människan jag vet efter Tuva då såklart. På tisdag kommer jag att vara den första som hälsar på dem när de kommit hem.
Joo de där zumbadvd:n som jag köpte var inte så jäkla lätta som jag hade trott. Jag slog igång den första skivan "Beginner" och stod här i mitt vardagsrum i linne och shorts, redo för att börja dansa så att svetten skulle spruta. Men ack vad jag bedrog mig! Där står en man och två jätte vältränade kvinnor och visar stegen och armrörelserna i sakta tempo i drygt två minuter sen satte de igång i ett högt tempo och jag stod där som ett frågetecken. Spolade tillbaka till visningsstegen igen och kunde inte hänga med när de körde igång. Lite skillnad på att dansa själv till trancemusik än att följa stegen till en annan människa. Men skam den som ger sig. Jag ska lära mig det där!
Kärlek till er alla där ute. Simma lugnt!
//Sussie
