Jag har legat i magsjuka i flera dagar. Haft ett illamående som kommit och gått och sprutlackerat toaletten ett X antal ggr och mitt i alltihopa så ska jag ensam ta hand om lillan. Nu har jag verkligen fått känna på hur det ÄR att vara ensamstående förälder. Har nog aldrig haft så dåligt samvete över henne som dessa dagar. Jag har haft henne gående i sin gåstol och jag har själv legat likblek på soffan och försökt le och vinka till henne. Hon har fått ligga hur mycket som helst på sitt täcke på golvet och jag har legat brevid och försökt visa henne den ena leksaken efter den andra. Sen har jag försökt att "tvinga" henne att ligga och sova brevid mig i sängen men det var lönlöst. Båda mina barnvakter alltså min mamma och hennes man + min bror och hans fru har haft sjukdomar av olika slag hemma hos sig, så att lämna Tuva där eller få nån av dem att komma hit har varit omöjligt.
Igårkväll var min mamma mycket piggare så jag och lillan blev upphämtade av min lillebror David och vi åkte till föräldrarna för att käka middag. Jag gick direkt och la mig på soffan och lät mina familjemedlemmar aktivera min dotter och där låg jag nästan hela kvällen. Illamående, blek och äntligen ett par timmars ansvarslös tid för mig själv. Det var underbart att få vara sjuk och bara ligga ner. Tack familjen för att ni ställde upp!
Snart åker Tuvas pappa söderut. Det är jätteblandade känslor inom mig inför hans kommande flytt. Största delen av mig vill att han ska åka och hitta sig själv och bli hel så att han kan vara en sån pappa som Tuva behöver. En liten del av mig känner att jag kommer att sakna vissa stunder som vi fortfarande delar tillsammans. Där är jag inte riktigt säker om det är känslor av ensamhet som väller över mig eller om det är just han jag kommer att sakna. Jävligt splittrat iallafall. Innerst inne är jag så jävla less honom och allt hans skit som följer i hans fotspår så det kommer att bli absolut det bästa att han åker iväg och blir borta ett långt tag. Då äntligen kanske jag kan börja leva igen och blomma upp till den jag var innan jag mötte honom.
Snart fyller jag 31 år. Det är ju helt galet! Jag känner mig inte en dag äldre än 25 och jag har svårt att tro att tro att jag någonsin kommer känna mig äldre i själen. Tycker inte ens att jag ser ut som 31. Ni vet, ibland på TV så är det nån de intervjuar på te.x nyheterna "AnnCharlotte - 31år". HON ser UT som 31 men inte jag. Vilken självbild man har. Skulle jag fråga min kompis dotter som är 14 år (Hej Nathalie!) vad hon tycker så ser jag säker gammal ut i hennes ögon. Alltså jag har till och med upptäckt vissa smårynkor i ansiktet. Urrrk!
Äsch jag ser fortfarande ut som en ungdom ;)
Tuva fyllde 7 månader igår. Hipp hipp hurra!
Nu har jag definitiv slutat räkna veckor men enligt min mapp i datorn där jag sparar bilder så är hon 32 veckor gammal på Onsdag. Lilla barn vart har tiden sprungit iväg?
Hon äter numera lunch mitt på dagen som alltid innehåller kött av något slag, grönsaker, katrinplommon och vatten. Till eftermiddagsmålet får hon alltid gröt och katrinplommon. Har börjat med plommonmos för att vi fick åka in på BVC och ge henne lavemang för hon var så grymt förstoppad och hade försökt bajsa i ett helt dygn men inget kom. Stackars liten men hon blev så glad och lättad när hon äntligen slapp magknipet. Nåja anyway så är hon väldans matglad och varenda tugga hon får i munnen följs av ett "MMmmmm" ;)
Men som vanligt stoppar ekonomin mig från att göra nåt sånt. Jag får glatt sitta hemma och vända slantarna och vara glad om jag kan åka en tur till Sandra i Boden ibland. ;)
Får se fram emot 2012 då jag äntligen ska få åka utomlands igen. Kommer bli grymt!
Tuva har börjat få lite sömnsvårigheter. Hon sover väldigt lite under dagen typ 2X20 minuter och sen varje kväll kring 20.00 tiden så visar hon tydligt att hon vill ha sin kvällsvälling och sova. Hon somnar som en stock och jag bär henne till hennes säng. Där sover hon typ max en timme sen är det skratt o glädjetjut från sovrummet å så vill hon upp igen o leka. Eller så vaknar hon efter tutten 1000 ggr och så fort hon ser mig så ler hon och blir pigg. Jag börjar känna mig rätt sliten nu. Har bara sovit 3 hela nätter sen den 16:e Juni och jag tror att det börjar ta ut sin rätt.
Jag sitter här ensam jäkligt mycket. Kväll efter kväll när lillan har somnat är datorn o telefonen min bästa vän och när jag inte pratar i dem så har min hjärna börjat spöka med mig. Tankar som om jag skulle vara deprimerad eller värre saker spökar där inne och jag känner mig isolerad och som att det här inte är mitt liv. Som att det är en film som spelas upp kväll efter kväll med samma manus. Sen tycker jag synd om mig själv, känner mig uttråkad, rastlös och otacksam. Otacksam för att jag har världens goaste unge som berikar mitt liv med skratt o kärlek och ändå sitter jag nånstans och sörjer det faktum att livet har blivit rutin och inte impulsivt längre. Ibland funderar jag påa tt gå och prata med någon, ibland slår jag bort såna tankar som nonsens. Jag fyller 31 och har precis blivit mamma men min sjuka hjärna försöker intala mig att livet är slut när det precis bara har inlett en ny fas istället.
Nu blev det väldigt personligt men om Ni känner igen er eller har nåt tips på hur jag ska komma ur den här tristessen jag känner så varsågoda och kommentera.
All kärlek!
//Sussie
Det personliga är det intressantaste ju! Plus din vardag och bilder på Tuva såklart :) Men jag tycker att du verkligen inte ska skämmas över dessa tankar. Det är så fullt förståeligt att du känner dig isolerad och att det inte är ditt liv.
SvaraRaderaDu har ett mycket påfrestande förhållande bakom dig. Du är en sömnberoende människa som i snart ett år blivit störd i sömnen. Må vara av världens finaste barn men ändå :) Du är en mycket social person som nu blivit ensamstående småbarnsmamma med den isolering det innebär, och allt detta under en mörk vinter i en liten stad i Norrland. Inte fan är det konstigt om du inte känner att livet är så jävla spännande på alla plan!
Det här kanske inte alls är vad du behöver men jag tänker att du kanske skulle må bra av att göra något konstruktivt förutom att socialisera genom dator och telefon. Lära dig något kul, som du kan göra själv hemma men också dela med andra som intresse. Bloggen är ju en bra grej, men något utanför datorn vore kanske bra?
I alla fall, hoppas du hittar något som bryter ett dåligt mönster. Sen är ljuset också på väg och vips så är våren här, då ska du se att det blir roligt att vara ute med en vandrande Tuva :)
Ta hand om dig själv!
Stor kram från Erik.
Vill mest säga att jag läst kvällens blogginlägg (bra skrivet Erik)och jag delar många känslor med dig Sussie. Är bland annat också väldigt social av mig och den här årstiden ÄR trist. Det är lätt att vara hemma för att det kräver planering att ta sig iväg med barn, bil och hund. Mer om detta kan vi ta per telefon. Kram
SvaraRaderaJennie
älskade gobäng!! Jag känner med och igen mig i allt du skriver....livet är inte bara en dans på rosor....skulle inte ha orkat helt ensamståeende....det är helt otroligt att du fixar det....sen håller jag med erik, jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att bryta mönster..... Om du kulle ha råd att komma till mig ett tag.....det skulle inte behöva kosta dig så mycket mer än resan....så skulle vi kunna prata...skratta...sjunga och spela....jag skulle krama dig å visa hur uppskattad du e som männinska sussie, inte bara som mamma....som min bästa vän.....
SvaraRaderaDet är otroligt viktigt för dig som är ensam, att hitta ett sätt att gemensamt med tuva hitta ett sätt som du trivs att leva...inte bara för din dotter, utan med....det blir muýcket lättare ju äldre de blir, inte förrän jag tagit med wilda till Hollywood, kunde jag förlika mig med tanken att hon och jag måste försöka leva tillsammans.....å att allt jag gör i livet inte enbart e för hemmes skull!! Men jag tror hellre jag vill prata med dig om detta, för ja e ju så dålig å skriva!! Jag älskar dig sussie, och du gör det såå bra, glöm inte att göra bra saker för dig...ju mer, ju bättre mamma blir du åxå.....vi kan väl ringas till varann.....saknar dig kakan....ida
Men susie!!! Sluta säg att du är gammal för det är du inte, och du ser INTE ut som 31 år utan 25! Tänk mamma som är 46 eller 47 år (minns inte riktigt hehe) men HON är gammal oavsett om hon ser yngre eller äldre ut, hon är gammal och du är ju nästan vid 20-årsåldern!!! Men ta't lugnt, när Tuva blir äldre så lovar jag att du kommer få fritid för då kommer jag och tar hand om henne! ;) ta hand om dig och SLUTA säg sådär!!!!
SvaraRaderaMen gullfia! Du är då snäll du med mig Nattis! :)
SvaraRaderaNu blev jag genast mycket gladare och kanske lite snyggare oxå ;)
Puss & kram! /Sussie