Babyrally & babymord!

Igårmorse vaknade jag med en sån ångest att jag trodde hjärtat skulle slitas ur bröstkorgen. Jag hade drömt mitt livs värsta mardröm någonsin och var tvungen att ligga länge och fundera på vad jag hade gjort i drömmen och om den faktiskt betydde något. Nu ska jag dela med mig av den så att den då inte slår in iallafall.

Det utspelade sig i ett hus med suterängvåning. Där uppe var det som en stor gillestuga med öppenspis och en stor soffa och staket runt trappen ner. Det var fest på stället och jag var lite berusad. Där på festen befann sig även Nadia (jag har hennes blogg länkad på min blogg) och i hennes famn höll hon sin bäbis Pebbels. Nadia var nykter men var riktigt uppkäftig mot mig och dryg hela tiden. Tillslut blev jag förbannad och hotade att jag skulle slå till henne om hon inte slutade. Hon fortsatte så tillslut blev jag jag galen och gick fram till henne, slet dottern ur hennes famn och släppte henne rakt ner för trappen så att hon landade på mage längst ner på sista trappsteget. Alla började skrika och Nadia blev helt hysterisk. Då hann jag tänka att jag nu förmodligen skulle bli inlåst i 14 år på Hinseberg, innan jag sprang ner för trappen där den lilla flickan låg och ryckte och var medvetslös. Jag svepte in henne i en handduk och slängde mig i en taxi och åkte till akuten här i Piteå. Väl framme så fick vi vänta i väntrummet men tillslut blev jag helt hysterisk och skrek till dem att "hon dör, hon dööör!" Då kom de och tog emot henne och började direkt med återupplivningsförsök. Jag grät och sa till läkarna att jag hade slängt henne uppifrån en trappa och att jag var skyldig till mordförsök. De skakade på huvudet och sa att jag inte fick gå någonstans för att polisen var på väg. Undersökningen visade att hon hade brutit armarna, en massa revben, fått en spricka i skallen och fått gomspalt (??).
De la in mig på en psykavdelning och därifrån kunde jag höra hur flickan vaknade till liv och att Nadia grät av lycka. Efter en stund kom flickans pappa dit och jag gick ut till honom, satte mig ner på knä, tog hans hand och grät. Jag bad om ursäkt och sa att jag inte visste vad som hade flugit i mig. Han tittade på mig med ögon fulla av hat och sa:
-Du kan dra så långt åt helvete det bara går din jävla bäbismördare!

*Poff* Sen vaknade jag och mådde så jävla dåligt psykiskt att jag knappt fick någon luft. Som tur var så ringde Nadia mig under dagen och jag fick berätta drömmen och höra att allt var bara bra med henne och Pebbels. Då först lättade ångesten och dagen kunde börja.

I det verkliga livet går allting bara bra. Det börjar bli lite långtråkigt att sitta hemma kväll efter kväll när lillan har somnat. Dagarna är fyllda av skratt, bus, mat, lek, bad och glädje och när Tuva väl har somnat så blir det som tyst och tomt på något sätt här hemma. Jag börjar känna av situationen som ensamstående och jag hoppas att jag kommer att träffa en ny man snart att dela livet med. Allt sånt här som att ha någon att äta frukost med, se film med, promenera med, prata med osv och som är så självklart för alla i parrelationer, gapar som ett stort svart hål hos mig. Dock har jag inte bråttom med det. Känns som att nästa person kommer att väljas ut väldigt omsorgsfullt och han behöver passa på en massa kriterier för att få vara en del av mitt, Tuvas och Buddhas liv. Ensam mamma söker kanske vore nåt för mig? *skrattar*

Nu går det undan i gåstolen för lillan. Hon har hajjat hur hon ska förflytta sig och till och med hur hon ska få stolen över trösklar. Varjegång hon sätts ner i stolen så är det under strålande glädjejubel och sen sätter hon iväg. Hon vill ju såklart utforska allting som går och har rivit ner det ena med det andra på sin framfart. :)
Tyvärr så är mitt vardagsrumsbord precis i den höjd att hennes lilla bord framför stolen går precis under och hon antingen fastnar där eller slår pannan i bordskanten så jag måste hitta mig ett nytt temporärt bord och tills vidare har jag lagt ut ett täcke runt bordet så hon inte kommer dit.

Buddha är skendräktig. Tuttarna är mjölkfyllda och putar rakt ut. Å valpen det är nog Tuva. Hela tiden vill hon vara nära Tuva, helst tvätta henne och natta henne när hon vill sova. Jag vet ju att jag borde sänka fodermängden och motionera henne mer för att motverka skendräktigheten men hur lätt är det med en hund som vägrar gå ut? ;)

Min mamma och hennes man är på Sri Lanka (FUSK) och kommer hem igen på tisdag. Nu börjar det kännas att de har varit borta rätt så länge. Jag brukar ha daglig kontakt med henne i telefon och hon är faktiskt både min mamma och en av mina bästa vänner. De gånger jag känner mig ledsen, rädd, arg eller frustrerad så är det alltid henne jag vänder mig till och med en sån trygg känsla att hon alltid finns där också. I min tonår var jag rätt stökig och aggressiv och då behandlade jag inte henne bra alls. Nu för tiden så är hon den bästa människan jag vet efter Tuva då såklart. På tisdag kommer jag att vara den första som hälsar på dem när de kommit hem.

Joo de där zumbadvd:n som jag köpte var inte så jäkla lätta som jag hade trott. Jag slog igång den första skivan "Beginner" och stod här i mitt vardagsrum i linne och shorts, redo för att börja dansa så att svetten skulle spruta. Men ack vad jag bedrog mig! Där står en man och två jätte vältränade kvinnor och visar stegen och armrörelserna i sakta tempo i drygt två minuter sen satte de igång i ett högt tempo och jag stod där som ett frågetecken. Spolade tillbaka till visningsstegen igen och kunde inte hänga med när de körde igång. Lite skillnad på att dansa själv till trancemusik än att följa stegen till en annan människa. Men skam den som ger sig. Jag ska lära mig det där!

Kärlek till er alla där ute. Simma lugnt!

//Sussie