Knivskuren & Utsliten

Goddag på er allesammans!

Det har varit lite segt med uppdateringar på sistonde men det beror mest på att jag verkligen inte haft tid eller ork att göra det. Senaste tiden har jag känt mig rätt låg och lite deppad och jag tror det beror på att jag är helt slutkörd av att ge 100% till min lilla dotter här hemma. Det är nya tänder på väg i överkäken och det resulterar i att hon sover sämre, gnäller mera och är allmänt rätt jobbig. Tur att jag känner en sån enorm kärlek till henne så att jag kan ha överseende med allt detta men när jag vaknar som en zombie med påsar under ögonen och kroppen skriker efter sömn, då är hon rätt billig att köpa. ;)

Jag upptäckte för någon dag sen att hon börjar bli en liten flicka. Bäbisen Tuva är på väg att bli ett minne blott och det är både spännande och lite sorgligt. Hennes annars så knubbiga michelinlår börjar nu bli längre och smalare. Hennes hals har blivit längre och det är inte längre ett litet huvud som sitter fast i axlarna. Bäst av allt är ändå att hon börjar förstå så mycket. Vi busar varenda dag med skratt, sång, kittling, sittträning, Buddhalekar och mycket annat mys. Hon har till och med börjat ge mig pussar, dock med öppen mun och en massa dreggel men det är ändå pussar hon ger mig. På nätterna när hon kommer över i min säng så kommer en liten, liten hand och söker min hand och hon håller mina fingrar i ett fast grepp, mumlar lite på bäbisspråket och somnar nöjt om med sitt lilla ansikte inborrat i mitt bröst. Jag är så lyckligt lottad som har fått ett sånt fint barn.

Därför gör det mig ont i själen när jag sitter här hemma och är less på mammaledigheten. Ibland funkar allting så förbaskat bra. Vi kliver upp tillsammans efter lite morgonmys och dagen börjar likadant varenda dag. Solen skiner utanför fönstret och jag känner mig lycklig. Under de senaste dagarna har det inte varit så vackert och fridfullt inombords hos mig. Då har de negativa tankarna fått fäste och jag ser inga gulliga bäbishänder som håller min hand utan de sliter mig i håret, nyper mig i brösten så de är numera blåa, klöser sår i mitt ansikte och dessutom har jag lagt märke till de små korta stunder av gnäll och missnöje istället för att se alla dessa timmar när hon är glad, pratar och skrattar sitt kluckande skratt.
Jag längtar ut till arbete eller skola. Har lite framtidplaner inför hösten att börja plugga så jag får en annan utbildning i ryggen. Har bara hästskötarutbildning från tiden på Grans naturbruksskola och känner att det är inte det jag vill jobba med iallafall. jag är för social för att sitta hemma med en liten bäbis och inse att de allra flesta jag känner arbetar eller har nåt annat för sig under dagarna. När jag får känslan av isolering så blir jag så oerhört deprimerad och låg.

Så igår bröt jag det dåliga och åkte med Tuva till Nadia och hennes lilla Pebbels och hälsade på. Vilken underbar dag vi hade. Vi hann med en massa saker under loppet av några timmar och genast så kom mitt humör tillbaka igen. Nadia är en härlig människa och lika pratglad som mig så det var kvalitétstimmar av dess like och våra döttrar hade så roligt åt varandra också. Tack för stunden Nadia hoppas vi gör om det snart igen!
Här sitter Tuva i bilen med sin nya overall, på väg till Nadia. Tyvärr lite dålig skärpa men jag tog bilderna med min inte så nya mobiltelefon.

Jo förresten Nadia klippte mig förra veckan och bättrade på min alldeles för långa frisyr. Blev galet nöjd. Vad tycker ni?

På kvällen kom jenka (äntligen) hit. Det är för mig väldigt speciellt när jag umgås med henne. Vi är och har alltid varit på samma plan när det kommer till åsikter och funderingar om livet och annat. I hennes sällskap är jag 100% avslappnad och nöjd. Men allra gladast över hennes besök det blev Tuva. Det var som om hon knappt trodde sina ögon när Jenka lyfte ut henne ur min bil och kramade om henne. Tuva tjöt av lycka, vevade sina små händer i luften och leendet gick från det ena örat till det andra. De lekte länge här på golvet och pratade med varandra och det var en trött och skitnöjd unge som däckade i sin säng lite senare än vanligt. :)

Igår fick jag ett skumt sms av ett okänt nr som stod registrerat på en tjej här i Öjebyn som för mig var okänd. I det första sms:et som kom kring 22.30 tiden så stod det:

"Människor tror inte kändisar har några känslor. Jag har sjukt mycket känslor"

Varken jag eller Jenka fattade ett smack av det där o flinade lite smått när jag skickade tillbaka ett mess om att personen nog hade skickat till fel nummer. Sen var det tyst igen och när jag hade lagt mig och äntligen somnat så väcktes jag av att det kom ett nytt sms. Klockan var då kring 00.28 och jag blev riktigt irriterad. I det andra sms:et stod följande:

"Shit! Jag dödade honom"

I mitt yrvakna tillstånd så tyckte jag det var lite obehagligt och när jag direkt somnade om efteråt så drömde jag att Anders, ni vet han som mördade lilla Engla, hade gömt sig bakom min sovrumsdörr och när jag kom i lägenheten så tog han tag i mig och band fast mig med rep i en möbel. Sen började han skära mig i armarna, benen och ljumskarna med en morakniv. Jag var livrädd och kände smärtan av varenda cm som kniven skar genom skinnet på mig. Som tur var väcktes jag av Tuva och lyckades skaka av mig drömmen. Så imorse skickade jag ett sms till denna person och skrev:
"Skicka för fan inga fler sms till mig. Du väckte både mig och min bäbis din dumma idiotjävel".

Typiskt mig att reagera så men jag känner fortfarande nu att det gör mig förbannad sånt där. Hoppas jag slipper fler sms ifrån det där nummret nu iallafall.

Har inte så mycket mer att tillägga just nu. Eller jo jag är fortfarande singel och där jag sökte kärleken fann jag den inte. Jag tror jag har svårt för att bli kär. Jag är rätt komplicerad när det kommer till de bitarna tyvärr. Min gränslösa kärlek går till denna lilla människa!

Sköt om er!

Kram Sussie

Livsnjutare & Golvkrash!

Hej på er!

Det är dags att uppdatera och som vanligt så tycker jag inte att jag har så mycket vettigt att skriva men som vanligt så gör jag ett ärligt försök.

Igårkväll var det skräck, panik och stora krokodiltårar här hemma hos oss. Tuva har blivit lite snabbare, lite rörligare och mycket mera galen i sin gåstol och i ett litet obevakat ögonblick så fastnade hjulen i en tröskel och hon välte ur den. När jag vände mig om efter jag hörde ett brak så låg hon där på mage med stolen över sig och började gallskrika. Jag tror aldrig jag har fått en sån panikkänsla inombords någongång i hela mitt liv. Skräckslagen lyfte jag upp min dotter i famnen och kollade snabbt om hon hade fått några sår eller bulor någonstans men det verkade inte så. Hon grät så mycket att hon knappt fick luft och jag insåg att jag var tvungen att lugna ner mig själv om hon också skulle göra det. Försiktigt strök jag henne över ryggen och började sjunga Broder Jakob (en av Tuvas favoritmelodier) och efter ungefär 15 minuter ebbade hennes gråt ut och hon somnade nästan på min axel. Då kom nästa skräck. "Har hon slagit huvudet? Fått hjärnskakning?" Hon får inte sova nu så jag väckte upp henne och vi gick ut i köket och gjorde kvällsgröt som hon faktiskt åt med god aptit. Efter måltiden så var hon sig själv igen och babblade och skrattade och jag la ner henne i sin säng där hon somnade direkt. Det blev då en repris av när hon var nyfödd för nu var jag tvungen att springa in till henne var 20:e minut och kolla så hon andades och mådde bra.
Nu har jag bokat en ny stol på blocket som Jenka rekommenderade mig. Den är lite högre, har fler och större hjul och alltså är säkrare. Nu på morgonen har jag skruvat bort alla trösklar och hon har fått springa i stolen med en gammal störtkruka på skallen som jag hittade i en kartong med arvegods från nån annan bäbis. Jag är redan nog mycket hönsmamma och nu blev det värre.

Idag visade det sig också att lillan har lärt sig att öppna kökslådorna. Jag tänkte bara: "Gosh! Nu börjar det! Nu ska det springas och vaktas och jag kommer inte ha något eget liv." Jag börjar känna av lite nu att jag är helt ensam med detta vackra lilla barn och att allt hänger på mig att hon ska må bra, inte skadas och växa upp till en förståndig tjej i framtiden. Jag får kalla fötter emellanåt och känner mig både malplacerad och inkompentent. Min ilska går ut över Tuvas pappa och jag tror inte vi kan föra ett normalt samtal i telefonen utan att jag tillslut blir förbannad och kastar på luren. Senast idag vräkte jag ur mig att jag önskade att jag hade skaffat barn med någon annan som fattade vad det innebär att vara pappa, men kom på sen att då skulle jag inte ha Tuva så den kommentaren tar jag tillbaka.

Nåja det är inte bara ve och fasa i mitt liv. Faktiskt så njuter jag av att leva också. Min sista relation var jävligt stormig och passionerad på samma gång. En bergodalbana av himmel och helvete och jag känner nu hur mycket energi den sög ur mig. Att ständigt lev ai hopp och förtvivlan gör vilken människa som helst helt psyksjuk tillslut och jag var nog ganska körd känslomässigt när relationen bröts upp. Nu är varje dag snarare för lugn, för harmonisk och väldigt jämn i känslorna. Har ingen oro och ilska mera och varje dag är en ny start på nåt nytt om jag bara vill det. Jag älskar faktiskt mitt liv som det ser ut idag. Jag känner mig stark och pånyttfödd men framförallt tacksam att jag lever och mår och har allt det här fina omkring mig. Det var inte en självklarhet för några år sen faktiskt.

Min mamma har fyllt 59 år. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och du är den bästa vuxna människan jag vet! Grattis!

Det finns en speciell person som just nu skänker mig rätt mycket positiv energi och glädje. Jag är fortfarande väldigt hemlig om detta eftersom det är bara långa samtal i telefon än så länge men tack för att du finns. Du är het som gröt & snäll som en karamell. ;)

Nu avrundar jag det här tugget för denna gång. Jag vill ut i friska luften och gå. Fortfarande så har jag 4.5 kilo kvar innan stockholmsresan och det är svårare nu att gå ner än när jag ammade.

Hasta Lavista Baby!

//Sussie

Hundfångare & Dansk Skalle

Pang! En liten skalle smackar över min näsa, det knastrar till i näsbenet, klockan är 07.00 och familjen Nilsson är vaken!

Godmorgon kära läsare!

Härliga måndag eller är det kanske onsdag eller lördag. Jag vet inte riktigt eftersom alla dagar börjar flyta samman och bilda en återkommande film med inpassade rutiner. Jag som aldrig haft mer rutiner än nödvändigt har numera stenkoll på frukost, mellanmål, blöjbyten, lunch, mellis och middag. 19.00 Pyjamasen på och kvällsmat. Ganska intressant att jag lyckats få in dessa rutiner när det gäller mitt barn men inte mig själv. Jag har varit vaken i två timmar snart och ändå inte hunnit käka frulle.
Tuva däremot har ätit frukost, kakkabajjat och lekt med Buddha på täcket.

Jag och jenka ska åka till Stockholm!! Min älskade, supersnälla, underbaraste mamma och Stig ska bjuda mig på resan dit och sköta Tuva OCH Buddha från en torsdag till en söndag. Jag kunde knappt tro mina öron. Fatta jag ska få vara barnledig i nästan fyra dagar och dessutom åka till huvudstaden med min bästa vän och där möta upp alla mina andra gamla homiesar som numera bor där nere.
Jag och Jenka hade planerat att vi skulle typ dra till umeå eller nåt och bo på hotell och bara vara. Utan barn och ansvar och sova ut länge på mornarna. NU blev det ju ännu bättre, jag längtar så mycket så det gör ont i magen. Tror att jag kommer att saknar Tuva så det värker i hjärtat men hon har det så bra hos sin mormor & morfar så jag är inte orolig alls. Det finns ingen släkting eller familjemedlem som älskar Tuva lika mycket som dem gör. När jag kommer tillbaka från Stockholm så kommer mina batterier att vara helt uppladdade igen med kärlek, bus och uppmärksamhet. Resan går av stapeln någongång i slutet av våren eller början av sommaren.
"Stockholm i mitt hjärta!"


- 36 kilo stod vågen på i fredags. Nu har jag bestämt att nästa delmål är -5 kilo innan Stockholm. Så nu är det dagliga promenader här i Öjebyn och jag börjar faktiskt få upp konditionen igen. Känns grymt bra men det är jävligt tråkigt att promenera själv. Har försökt få med mig folket från Öjebyn men antingen är de upptagna eller orkar inte så jag har gett upp det där. Lika bra att gå själv för annars blir det inte av.
Det är härligt när solen skiner nu och man kan gå ut i typ tunna träningsbrallor och en fleecetröja, utan vantar och mössa och känna att våren tar över vinterlandskapet. Bara att se det droppa från taken och höra fåglarna kvittra är en sån frihet. Det här är anledningen till varför jag vill bo lite avsides och inte mitt i stan. Jag vill kunna känna lukten av kohagar, se fåglar bygga bon och bara andas naturen. Stan är inget ställe jag vill bo på utan bara besöka ibland. Annelund är en nödlösning för att Tuva ska få bo där det finns andra barn att leka med i framtiden. Just nu ska vi njuta av Öjebyn så länge det bara går. :)

Om två dagar fyller Tuva 9 månader! Hipp hipp hurra! Nu är det inte långt kvar till ettårsdagen och jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Alltså när slutade hon tjorva på nätterna? När började hon somna varenda kväll mellan 20-21.00? Hur kom det sig att hon inte behöver flaskan mer utan äter i princip gröt och mat i alla måltider? Ja sånt där tänker jag på och förundras över hur stor hon börjar bli. Snart är det ingen bäbis längre som bor här utan en liten flicka som förstår saker och utvecklas hela tiden.

Jag räddade en hund igår. Det låter hjältemodigt men det var det inte egentligen. Jag satt och gosade med Tuva och Buddha och hör att det skäller som fan här utanför vardagsrumsfönstret. Buddha blev helt galen och stod på soffan och morrade och tittade ut. Där utanför står det en stor Schäferbladning (såg ut som Stövare också och ahr sen fått bekräftat att det var just den blandningen) och studsar omkring av lycka. Skäller på alla balkonger och bara är uppe i varv. Lite längre bort står en flicka i typ 10 års åldern och jag ropar och frågar om det är hennes hund. Hon svarade nej och såg lite osäker ut på den stora tiken. Jag la Tuva i sin spjälsäng och stängde in Buddha på toan och gick ut för att se vad det var för hund. Det visade sig snabbt att det var en unghund som var väldigt energisk och hon började med att hoppa upp mot mitt ansikte och jag fick ryta till ordentligt innan hon lugnade ner sig. Sen tog jag med henne in i mitt kök och ringde polisen. De var väldigt tillmötesgående och hämtade upp hunden inom 20 minuter. Det kallar jag service faktiskt.
En kompis ringde mig och berättade vem som ägde hunden och det är tydligen en alkis som bor här i krokarna som inte har någon kontroll på hunden. Av polisen att döma var det inte första gången de hade plockat in just den här hunden så jag håller tummarna nu att tiken blir omplacerad till ett ställe där hon har det bättre.
Mitt tips till Er alla. Ser ni en lösspringande hund så snälla ta fast den och ring polisen. Jag skulle vara så enormt tacksam om någon hade fångat Buddha om hon var på rymmen.

Nu har jag inte tid att svamla här nåt mer så ni får ha en bra dag och jag återkommer när jag har nåt att skriva om!

Goodbye!

//Sussie

Dagisångest & Röksug!

Hallåjsan!

Ny dag och nya äventyr. Ungefär så känns det varenda morgon när jag väcks av min dotters glada joller och ivriga små fingrar som petar mig här och där i ansiktet. Kanske inte lika härligt den morgonen hon ryckte mig tre gånger hårt i håret och skrek rakt ut: "DADADADA!", men ändå är varje dag en ny dag tillsammans med Tuva och jag njuter.
Jag har ju längtat så mycket till den dagen jag får ett arbete och hon ska börja på dagis, nu vet jag inte längre. Jag har ungefär 4 månader kvar på min mammaledighet och det känns att nedräkningen har börjat och mitt inre fylls av separationångest deluxe! Då blir det ju liksom dagisfröknarna som kommer att spendera mest tid med henne när hon är vaken och kanske upptäcka nya saker som hon kommer på. Jag vill ju vara med, vara där och applådera, le och berömma henne på mitt eget sätt. Men jag antar att det är så här alla föräldrar känner sig när det börjar bli dags att lämna bort dem även dagtid.

Jag ska göra ett ärligt och uppriktigt försök att sluta röka. Jag klarade inte att sluta röka ens när jag var gravid och det gjorde ont i min själ varenda cigarett jag tände när jag visste att jag hade en bäbis i magen. Nu känner jag att jag har bearbetat det här under en längre tid och av både hälsoskäl och ekonomiska skäl vill jag lägga ner den här onödiga skiten jag suger i mig flera gånger om dagen. Jag skulle alltså spara 1200:- i månaden, pengar som jag kan lägga på annat. Te.x hunddagis till Buddha den dagen jag börjar arbeta. Så jag har kontaktat en rökavvänjare på vårdcentralen som ska guida mig igenom detta och jag ser på situationen med väldigt positiva ögon.

Jag ska berätta något så gulligt om än det är svårt att få till det i text. Hemma hos Jenka och hennes familj har Tuva en liten dosa med fyra knappar som ger ifrån sig olika ljud när man trycker på dem. Den ena knappen spelar Broder Jakob och Tuva verkar älska den melodin så pass mycket att hon faktiskt sjunger med. Inte bara jollrar och låter utan hon följer den i ton till musiken. När melodin höjer sig i stycket "sover du, sover du?" då höjer Tuva med sitt joller och det är faktiskt inte en ton som är falsk utan de är samstämmiga med varandra. Helt fantastiskt och nästagång vi åker dit så ska jag försöka filma förloppet och visa er här på bloggen.

Igår var jag, Tuva och Buddha ute på en promenad med min granne Lena och hennes lilla hund Dolly. Solen sken från en klarblå himmel och det luktade vår i luften. Tuva sov som en liten karamell i vagnen och hundarna rusade omkring som besatta och busade och stojjade. Det var inte lätt att få dem att fastna på bild.

Vi fick allesammans en väldigt härlig dag tillsammans och på eftermiddan när vi kommit hem så låg Buddha nöjt i sin bädd och sov medans Tuva, jag och Lena käkade middag här hemma. Tack för en härlig dag tillsammans Lena!

Jag håller på med en ny tatuering. Det ska bli en halfsleeve som ska täcka min vänstra underarm. Den kommer innehålla en massa vackra färgglada motiv som gör en glad. Den första som fick flytta in på min hud var en liten, tjock och glad Buddhagubbe som kastar stjärnstoft i luften.

Konstnärens namn är Kicki och jag tycker ni ska besöka hennes tatueringsblogg och imponeras av hennes verk. Jag tycker hon är skitduktig och väldigt go också. ;)

http://www.tatueringaravkicki.blogspot.com/

Nu sprack molnen upp och solen kom fram så det är dags för lilla familjen att klä oss, sätta på mössa, vantar och koppel och bege oss ut i Öjebyn och vandra lite.
Ha det bäst alla gullisar där ute i cyberspäjs!

Puss & kram!

//Sussie, Buddha och bäbisen!