Livsnjutare & Golvkrash!

Hej på er!

Det är dags att uppdatera och som vanligt så tycker jag inte att jag har så mycket vettigt att skriva men som vanligt så gör jag ett ärligt försök.

Igårkväll var det skräck, panik och stora krokodiltårar här hemma hos oss. Tuva har blivit lite snabbare, lite rörligare och mycket mera galen i sin gåstol och i ett litet obevakat ögonblick så fastnade hjulen i en tröskel och hon välte ur den. När jag vände mig om efter jag hörde ett brak så låg hon där på mage med stolen över sig och började gallskrika. Jag tror aldrig jag har fått en sån panikkänsla inombords någongång i hela mitt liv. Skräckslagen lyfte jag upp min dotter i famnen och kollade snabbt om hon hade fått några sår eller bulor någonstans men det verkade inte så. Hon grät så mycket att hon knappt fick luft och jag insåg att jag var tvungen att lugna ner mig själv om hon också skulle göra det. Försiktigt strök jag henne över ryggen och började sjunga Broder Jakob (en av Tuvas favoritmelodier) och efter ungefär 15 minuter ebbade hennes gråt ut och hon somnade nästan på min axel. Då kom nästa skräck. "Har hon slagit huvudet? Fått hjärnskakning?" Hon får inte sova nu så jag väckte upp henne och vi gick ut i köket och gjorde kvällsgröt som hon faktiskt åt med god aptit. Efter måltiden så var hon sig själv igen och babblade och skrattade och jag la ner henne i sin säng där hon somnade direkt. Det blev då en repris av när hon var nyfödd för nu var jag tvungen att springa in till henne var 20:e minut och kolla så hon andades och mådde bra.
Nu har jag bokat en ny stol på blocket som Jenka rekommenderade mig. Den är lite högre, har fler och större hjul och alltså är säkrare. Nu på morgonen har jag skruvat bort alla trösklar och hon har fått springa i stolen med en gammal störtkruka på skallen som jag hittade i en kartong med arvegods från nån annan bäbis. Jag är redan nog mycket hönsmamma och nu blev det värre.

Idag visade det sig också att lillan har lärt sig att öppna kökslådorna. Jag tänkte bara: "Gosh! Nu börjar det! Nu ska det springas och vaktas och jag kommer inte ha något eget liv." Jag börjar känna av lite nu att jag är helt ensam med detta vackra lilla barn och att allt hänger på mig att hon ska må bra, inte skadas och växa upp till en förståndig tjej i framtiden. Jag får kalla fötter emellanåt och känner mig både malplacerad och inkompentent. Min ilska går ut över Tuvas pappa och jag tror inte vi kan föra ett normalt samtal i telefonen utan att jag tillslut blir förbannad och kastar på luren. Senast idag vräkte jag ur mig att jag önskade att jag hade skaffat barn med någon annan som fattade vad det innebär att vara pappa, men kom på sen att då skulle jag inte ha Tuva så den kommentaren tar jag tillbaka.

Nåja det är inte bara ve och fasa i mitt liv. Faktiskt så njuter jag av att leva också. Min sista relation var jävligt stormig och passionerad på samma gång. En bergodalbana av himmel och helvete och jag känner nu hur mycket energi den sög ur mig. Att ständigt lev ai hopp och förtvivlan gör vilken människa som helst helt psyksjuk tillslut och jag var nog ganska körd känslomässigt när relationen bröts upp. Nu är varje dag snarare för lugn, för harmonisk och väldigt jämn i känslorna. Har ingen oro och ilska mera och varje dag är en ny start på nåt nytt om jag bara vill det. Jag älskar faktiskt mitt liv som det ser ut idag. Jag känner mig stark och pånyttfödd men framförallt tacksam att jag lever och mår och har allt det här fina omkring mig. Det var inte en självklarhet för några år sen faktiskt.

Min mamma har fyllt 59 år. Jag älskar dig med hela mitt hjärta och du är den bästa vuxna människan jag vet! Grattis!

Det finns en speciell person som just nu skänker mig rätt mycket positiv energi och glädje. Jag är fortfarande väldigt hemlig om detta eftersom det är bara långa samtal i telefon än så länge men tack för att du finns. Du är het som gröt & snäll som en karamell. ;)

Nu avrundar jag det här tugget för denna gång. Jag vill ut i friska luften och gå. Fortfarande så har jag 4.5 kilo kvar innan stockholmsresan och det är svårare nu att gå ner än när jag ammade.

Hasta Lavista Baby!

//Sussie