Knivskuren & Utsliten

Goddag på er allesammans!

Det har varit lite segt med uppdateringar på sistonde men det beror mest på att jag verkligen inte haft tid eller ork att göra det. Senaste tiden har jag känt mig rätt låg och lite deppad och jag tror det beror på att jag är helt slutkörd av att ge 100% till min lilla dotter här hemma. Det är nya tänder på väg i överkäken och det resulterar i att hon sover sämre, gnäller mera och är allmänt rätt jobbig. Tur att jag känner en sån enorm kärlek till henne så att jag kan ha överseende med allt detta men när jag vaknar som en zombie med påsar under ögonen och kroppen skriker efter sömn, då är hon rätt billig att köpa. ;)

Jag upptäckte för någon dag sen att hon börjar bli en liten flicka. Bäbisen Tuva är på väg att bli ett minne blott och det är både spännande och lite sorgligt. Hennes annars så knubbiga michelinlår börjar nu bli längre och smalare. Hennes hals har blivit längre och det är inte längre ett litet huvud som sitter fast i axlarna. Bäst av allt är ändå att hon börjar förstå så mycket. Vi busar varenda dag med skratt, sång, kittling, sittträning, Buddhalekar och mycket annat mys. Hon har till och med börjat ge mig pussar, dock med öppen mun och en massa dreggel men det är ändå pussar hon ger mig. På nätterna när hon kommer över i min säng så kommer en liten, liten hand och söker min hand och hon håller mina fingrar i ett fast grepp, mumlar lite på bäbisspråket och somnar nöjt om med sitt lilla ansikte inborrat i mitt bröst. Jag är så lyckligt lottad som har fått ett sånt fint barn.

Därför gör det mig ont i själen när jag sitter här hemma och är less på mammaledigheten. Ibland funkar allting så förbaskat bra. Vi kliver upp tillsammans efter lite morgonmys och dagen börjar likadant varenda dag. Solen skiner utanför fönstret och jag känner mig lycklig. Under de senaste dagarna har det inte varit så vackert och fridfullt inombords hos mig. Då har de negativa tankarna fått fäste och jag ser inga gulliga bäbishänder som håller min hand utan de sliter mig i håret, nyper mig i brösten så de är numera blåa, klöser sår i mitt ansikte och dessutom har jag lagt märke till de små korta stunder av gnäll och missnöje istället för att se alla dessa timmar när hon är glad, pratar och skrattar sitt kluckande skratt.
Jag längtar ut till arbete eller skola. Har lite framtidplaner inför hösten att börja plugga så jag får en annan utbildning i ryggen. Har bara hästskötarutbildning från tiden på Grans naturbruksskola och känner att det är inte det jag vill jobba med iallafall. jag är för social för att sitta hemma med en liten bäbis och inse att de allra flesta jag känner arbetar eller har nåt annat för sig under dagarna. När jag får känslan av isolering så blir jag så oerhört deprimerad och låg.

Så igår bröt jag det dåliga och åkte med Tuva till Nadia och hennes lilla Pebbels och hälsade på. Vilken underbar dag vi hade. Vi hann med en massa saker under loppet av några timmar och genast så kom mitt humör tillbaka igen. Nadia är en härlig människa och lika pratglad som mig så det var kvalitétstimmar av dess like och våra döttrar hade så roligt åt varandra också. Tack för stunden Nadia hoppas vi gör om det snart igen!
Här sitter Tuva i bilen med sin nya overall, på väg till Nadia. Tyvärr lite dålig skärpa men jag tog bilderna med min inte så nya mobiltelefon.

Jo förresten Nadia klippte mig förra veckan och bättrade på min alldeles för långa frisyr. Blev galet nöjd. Vad tycker ni?

På kvällen kom jenka (äntligen) hit. Det är för mig väldigt speciellt när jag umgås med henne. Vi är och har alltid varit på samma plan när det kommer till åsikter och funderingar om livet och annat. I hennes sällskap är jag 100% avslappnad och nöjd. Men allra gladast över hennes besök det blev Tuva. Det var som om hon knappt trodde sina ögon när Jenka lyfte ut henne ur min bil och kramade om henne. Tuva tjöt av lycka, vevade sina små händer i luften och leendet gick från det ena örat till det andra. De lekte länge här på golvet och pratade med varandra och det var en trött och skitnöjd unge som däckade i sin säng lite senare än vanligt. :)

Igår fick jag ett skumt sms av ett okänt nr som stod registrerat på en tjej här i Öjebyn som för mig var okänd. I det första sms:et som kom kring 22.30 tiden så stod det:

"Människor tror inte kändisar har några känslor. Jag har sjukt mycket känslor"

Varken jag eller Jenka fattade ett smack av det där o flinade lite smått när jag skickade tillbaka ett mess om att personen nog hade skickat till fel nummer. Sen var det tyst igen och när jag hade lagt mig och äntligen somnat så väcktes jag av att det kom ett nytt sms. Klockan var då kring 00.28 och jag blev riktigt irriterad. I det andra sms:et stod följande:

"Shit! Jag dödade honom"

I mitt yrvakna tillstånd så tyckte jag det var lite obehagligt och när jag direkt somnade om efteråt så drömde jag att Anders, ni vet han som mördade lilla Engla, hade gömt sig bakom min sovrumsdörr och när jag kom i lägenheten så tog han tag i mig och band fast mig med rep i en möbel. Sen började han skära mig i armarna, benen och ljumskarna med en morakniv. Jag var livrädd och kände smärtan av varenda cm som kniven skar genom skinnet på mig. Som tur var väcktes jag av Tuva och lyckades skaka av mig drömmen. Så imorse skickade jag ett sms till denna person och skrev:
"Skicka för fan inga fler sms till mig. Du väckte både mig och min bäbis din dumma idiotjävel".

Typiskt mig att reagera så men jag känner fortfarande nu att det gör mig förbannad sånt där. Hoppas jag slipper fler sms ifrån det där nummret nu iallafall.

Har inte så mycket mer att tillägga just nu. Eller jo jag är fortfarande singel och där jag sökte kärleken fann jag den inte. Jag tror jag har svårt för att bli kär. Jag är rätt komplicerad när det kommer till de bitarna tyvärr. Min gränslösa kärlek går till denna lilla människa!

Sköt om er!

Kram Sussie