Mörkret sänker sig över Öjebyn och jag har precis lagt min lilla ögonsten när jag börjar blogga här kring 21 tiden. Det blev en lite senare kväll än vanligt eftersom vi fick finbesök av Nadia, hennes mamma och lilla rara Pebbels. De kom hit för att köpa en tripp trapp stol av mig och det blev ju såklart lite mysigt kvällsprat innan de åkte hem igen. Jag blev riktigt imponerad över Nadias mamma, det var en hell of a woman! En riktigt härlig kvinna.
Igår var jag riktigt hurtig. Jag vaknade på morgonen så trött som aldrig förr. Tuva håller på att få tre tänder samtidigt och har dessutom åkt på jordens förkylning så natten mot igår hade jag sovit ungefär tre timmar. Jag satt som en zombie på en köksstol och funderade på hur jag skulle orka gå till ICA för att köpa ägg och sånt till frukost. Då skickar Nadia ett sms och frågar om vi ska ta en långpromenad i solskenet. Naturligtvis ville jag det och jag åkte hem till henne med både bäbbe och vovve och blev bjuden på god frukost innan vi begav oss ut. Ruskigt skönt att byta promenadmiljö och det slutade med att vi hade promenerat en mil innan dagen var slut. Så det var en nöjd bäbis, en nöjdare mamma och en ännu mera nöjd fralla som slutligen kom hem till Öjebyn på kvällen.
Jag har ju som sagt varit lite upp och ner i mitt humör sista tiden och mått både bra och dåligt. Min mens bröt loss förra veckan och med den försvann det värsta deppet så jag tror det var någon slags pms som ställde till det för mig. Sen tar nog sömnbristen ut sin rätt också. Vissa dagar känner jag bara att jag inte orkar mer, att jag måste skaffa en stödfamilj till Tuva som kan ha henne typ en helg i månaden och vissa dagar känns det inte alls så längre. Visst ställer min mamma upp så mycket hon kan men hon är ändå snart 60 år gammal och jobbar heltid och har ett eget liv. Jag kan inte begära mer än vad jag gör och det känns inte rätt att låta henne bli ännu mera trött än vad hon redan är. Helgerna är viktiga för henne att vila upp sig på och det respekterar jag fullt ut.
Jag har tre bröder också. Min äldsta har jag inte direkt så bra kontakt med och det är långt mellan gångerna vi ses så där blir det problem att lämna Tuva även om jag vet att han och hans fru ställer upp om jag ber dem. Mellanbrorsan bor i Stockholm så det går inte och den yngsta har fullt upp med heltidjobb och projekt på fritiden.
Ibland känner jag mig ensammast på jorden, i vissa stunder som en dålig mamma utan ork och engagemang och ibland känner jag mig stark och fin, en mamma som älskar sitt barn till det oändliga. Det pendlar och är väldigt beroende av hur mycket eller lite jag sovit och om Tuva har en bra eller dålig dag. Oftast har hon bra och strålar som solen och då är det liksom bara happy happy omkring oss alla tre. Ja jag räknar med lilla Buddha också såklart.
Tack alla gullisar som peppar mig på facebook det betyder nog mer än vad ni tror. Jag ler och blir glad när allting faktiskt känns hopplöst. :)
Jag tänkte ni skulle få se Tuvas nya, begagnade gåstol. Hon trivs jättebra i den och sitter mycket stadigare och säkrare än i den gamla. Det går undan när hon far fram och småfingrarna pillar på allt som går att pilla på.
Sen så började hon faktiskt krypa ordentligt för någon dag sen. Det var som om poletten trillade ner och nu börjar det gå undan även där. Hon ser så rolig ut, liksom som om hon simmar sig fram på nåt vis. Tyvärr har jag ingen film ännu men det kommer snart jag lovar.
Ni är fortfarande många som läser men fortfarande är ni sååå dåliga på att kommentera. Tänk på att kommentarer gör mig glad och sporrar mig till att fortsätta skriva. Jag är EXTRA nyfiken på om någon läser bloggen som jag inte känner. Kommentera för böveln! ;)
Nu fick jag idétorka så jag avrundar bloggen för denna gång och önskar er en godnatt och fortsatt trevlig vecka.
Puss & sovgott!
SusieQ
Bängan...jag läser din blogg hela tiden, å du har verkligen skrivförmåga....du är underbar...å din dotter e det sötaste som finns...å buddah me såklart ; )
SvaraRaderaJag ser fram emot att vi ska träffas, å nu e ju jag mammaledig, en mycket fattig sån, men jag kommer att komma...för jag vill....å jag längtas....väldigt väldigt mycket! Love u, ida
Hej igen Sussie! Jag läser din blogg, och har kommenterat (tror jag i alla fall),men de finns inte kvar när jag kikar tillbaka...
SvaraRaderaFörmodligen är det jag som glömmer nåt steg.
Jag lever tillsammans med min man och vi hjälps ju åt med barnen, men han växte upp med sin mamma och jag har sagt miljarder gånger till henne hur imponerad jag är över att hon STOD UT. För när sömntimmarna är för få, barnen är gnälliga (oavsett anledninge) eller trotsen sätter in, då är det asjobbigt! Det finns ett antal gånger då jag försökt kränga min äldste på Blocket i ren frustration (men konstigt nog behåller jag honom alltid) :) Poängen är att jag hejjar på dig och att det är så tydligt hur mycket kärlek du hyser för din dotter.
Sköt om dig!
Åh sussie du är så duktig,och du "andas" så mycket kärlek....och är det så att du behöver en stödfamilj så ska du be om det....det finns så många underbara människor som mer än gärna skulle finnas för er....
SvaraRaderaKramar i massor
Vet du en sak Sussie? Är det så att du behöver en stödfamilj, då skaffar du en. Det är inget att "skämmas" över, eller må dåligt över. Det kan däremot vara bra för alla ni tre (ja, jag räknar in Buddha också :-P)
SvaraRaderaTänk på vi andra som har det "så bra". En del har en pappa närvarande hela tiden och en del (som jag) har en pappa som jag delar vårdnaden med. (på gott och på ont) .
Att vara helt ensamstående, med mycket lite hjälp, är ett tungt jobb. Även om du oftast känner att detta klarar du, det här är du bra på och all kärlek du känner, så behöver du också lite vila, lite egentid och få ladda batterierna.
Precis som alla andra.
Du gör ett toppenjobb! Och Tuva är en urgullig tjej :-D
Kram på dig!
Vadå gammal? Inte så gammal ändå men visst behöver även jag min veckovila emellanåt när jag har gjort mina dryga 40 timmar i veckan på jobbet. Kram till er båda!
SvaraRadera