Löphynda & Snoriga floder

Hej alla gullegrisar!

Nu har det varit över 12000 visningar på min blogg sen i mitten av Juni 2010. Det är ju helt jävla galet och helt fantastiskt! Fattar nog inte varför så många letar sig hit och tycker ju att jag bara skriver en massa rappakalja men tydligen är det nåt ni gillar så jag fortsätter att dela med mig om mitt och Tuvas och Buddhas liv.

Idag har vi varit och hälsat på Nadia och Pebbels. Det är så gulligt att se de två små flickorna hur de är nyfikna på varandra, tittar på varandra och babblar på sitt eget språk med varandra, som att de förstår vad den andra säger helt och hållet.
Vi gick en promenad först till min mammas jobb där jag skulle skriva ut en massa viktiga papper. Tuva log sitt största leende när hennes mormor gullade med henne och stolt visade upp henne för sina arbetskamrater. Det är äkta kärlek mellan min dotter och min moder och det värmer mitt hjärta att se det. Å nä mamma du är inte gammal du är i dina bästa år. ;)
  Promenaden fortsatte genom stan och in i olika affärer. Hela tiden surrade vi, jag och Nadia om allt mellan himmel och jord. Det skiljer alltså 8 år i åldersskillnad men vi delar många händelser i livet och har bäbis bägge två så samtalsämnen finns det gott om. Tack för idag bruden!

På kvällen kom bästaste Jenka hit och hälsade på och gissa vem som blev alldeles utom sig av lycka? Ja lilla älsklings Tuvan. Hon började stutsa i gåstolen, med armarna utsträckta i luften, jublandes av exhaltering och med såna kärleksögon på Jenka att hon knappt inte visste vart hon skulle ta vägen.



Ungefär så här glad :)

 Tuva har så många fina människor i sitt liv som verkligen tycker om henne så mycket. Ärlig, härlig och ren kärlek som hon får ta del av varje dag. Hon är en lycklig unge som är lyckligt lottad.

Jag hämtade min lillebror och hans tjej på Kallax flygplats igår. När vi var på väg i bilen mot Piteå igen så tog jag upp med honom hur synd det är att vi har så dålig kontakt med varandra och ses och hörs allt för sällan. Jag förstår att det beror mycket på att jag knappt bott i Piteå de senaste 10 åren och att när jag väl gjort det så har mitt sätt att leva inte passat in med hans. Men det verkligen sårar mig att jag fick Tuva i Juni 2010 och hon har tre morbröder men ingen av dem verkar bry sig alls om henne. Sen i nästa tanke tänker jag att jag inte är en sån himla bra faster heller till mina syskonbarn och inser att vårt syskonskap är dysfunktionellt. Det är uppbyggt på julafton och familjemiddagar och funkar förövrigt inte alls. Jag rår för en stor del att det ser ut som det gör men oroar mig samtidigt också att det ska vara försent att laga relationerna igen. Jag älskar alla mina bröder på olika sätt och på något sätt ska jag försöka få dem att förstå hur jag känner och varför det gör mig så ledsen.

Buddha har börjat löpa. Det är alltid  lika jobbigt eftersom hon inte når att rengöra sig själv så nu springer hon omkring med en stjärnkalsong på sig som hålls ihop med en säkerhetsnål på toppen. Eftersom hon inte har någon svans så ser det riktigt gulligt ut. En liten blöjrumpa precis som på en bäbis. Buddha är en vänlig hund med stort tålamod. När hon ligger och tuggar på sina leksaker och Tuva kommer dit så är det som att Buddha delar med sig till Tuva. Ungefär som att hon tänker att allt mitt är ditt och vice versa också tyvärr. ;)

Vi har varit förkylda i ungefär en veckas tid här hemma. Snoret rinner i floder och vi båda hostar under natten. Detta har resulterat i att jag under denna vecka har suttit ner på röven och inte rört mig ett dugg för att jag fysiskt sett inte orkar det alls. Därför stod också vågen på +0.5 kilo sist jag vägde mig. Veckan före promenerade jag sammanlagt lätt 2.5 mil så kanske var det muskler som hade bildats. Jag hatar när vågen inte visar minus, det är en känsla av lite misslyckande men skam den som ger sig bara att fortsätta käka kolhydratsfattigt och ta nya tag. Nästa vår åker vi utomlands jag och min familj och tills dess SKA jag förlora 18 kilo till.

Jag lovade er att ni skulle få se Tuva krypa. Varsågoda!

http://www.youtube.com/watch?v=G3OyFnL47Tk

Hon har börjat nu att lyfta upp blöjrumpan i vädret och sätta sig upp på raka armar, alltså ett försök till att börja krypa ordentligt. Det trillar ner nya poletter varje dag och jag är väldigt imponerad av hennes beslutsamhet. Det finns nog inget som hindrar henne när hon väl bestämt sig för nåt. Den sidan hos min dotter imponerar mig.

Klockan är snart tolv på natten så jag avrundar innan spökerna kommer och tar mig!

Puss och kram!

//Sussie