Jullov & Kärlek

Tjena!

Det börjar närma sig jul med stormsteg. Fem dagar till dopparedagen och jag är inte klar med julklapparna ännu. Har köpt till de flesta men inte tagit mig tills tan för att köpa Ibbes grejj. Har vetat länge vad jag ska köpa men inte hittat den rätta ännu, mera säger jag inte eftersom han sitter brevid mig nu och kan tjuvläsa. Julafton ska firas ute hos mamma & Stig som vanligt men dock fick jag ett tråkigt besked idag, att min gamla morfar halkat idag och brutit lårbenshalsen så nu kommer han inte att vara med på julafton. tur att Ibbe och Tuva följer med annars skulle det bli den tråkigaste julen hittills. Varannan jul firar nämligen mina tre bröder på annat håll och det är bara jag kvar ute i skogen med mina bästa föräldrar. Denna jul ska jag dessutom jobba mellan 17 - 23.15 så det gör inte så mycket att det blir lite folk ändå. Efter jobbet ska jag nog tillbaka till mamsen o spela lite sällskapsspel och dricka en julöl. Eller så stannar jag kvar i stan och tar Ibbe i handen och går ner på Kalles och hälsar på alla där. Dock tror jag att det första förslaget väger tyngre för mig.

För varje dag som går så blir jag bara mer och mer kär i denna underbara man. Ingen, jag menar INGEN som jag varit tillsammans med förut har någonsin behandlat mig så väl som Ibbe gör. Hans hjärta är stort och har kärlek till både mig och Tuva så det räcker och blir över. Han är pålitlig, lugn och han är och har min kärlek. Tack snälla ödet för att du gav honom till mig. <3

Tuva har hunnit bli 18 månader gammal. Ni skulle höra henne nu när hon härmar i princip alla ord man säger och gulligast av allt är att hon nynnar tydligt på både "blinka lilla stjärna" och "en sockerbagare". Häromdagen när hon skulle till dagis så sa hon högt och tydligt "Hejdå Bibbe!" och vinkade till Ibbe med ett stort smile på läpparna. Rätt coolt att hon börjar lägga ihop två ord och försöker göra egna små meningar. Ett till favoritord nu är Neeeej! som hon använder ofta i olika sammanhang där det inte går riktigt som Tuva vill. :)

De har haft sin första luciafest på dagis och alla barnen sjöng så fina sånger. Tuva däremot tågade in med luciatåget men sprang till mig direkt hon såg sin mamma i publiken. Men döm om min förvåning när hon efteråt sprang tillbaka till sina kompisar så fort föräldrarnas fotoblixtrar lyste upp rummet. Hon är en liten linslus och älskar kamerauppmärksamheten.

Javisst ja! Hon har lärt sig att dricka ut sugrör nu också. En dag på stan när hon skulle få fika så hade jag glömt babymuggen hemma så jag köpte en Mer och bad en stilla bön att det skulle funka. Hon klarade det och jag blev ju stolt som en tupp som vanligt!

I fredags fick jag jullov från skolan. Tre veckors ledighet och det känns både bra och dåligt. Jag trivs i skolan och varje dag njuter jag av allting jag lär mig och nu ska jag vara borta från studierna och framförallt teckenspråkslektionerna som är mitt favoritämne. Som tur är så har jag fått ganska mycket vikariatjobb under Decembermånad så jag klarar mig ekonomiskt iallafall. Det är det viktigaste, att kunna ta hand om mig och Tuva på ett bra sätt. Med en stabil ekonomi så går det hela mycket enklare. Halva min klass tog examen och halva går kvar med mig nästa år. Tack för en fin termin allihopa!

jag skriver antagligen inget mer innan julafton och kanske inte heller nyår så jag önskar Er alla fina läsare en God Jul & Ett Gott Nytt År! ta hand om varandra i vintertiden och låt juleljusen lysa upp mörkret omkring Er. Glöm inte att släcka dem bara...

//Sussie & Tuva & PluttiBuddha

Utlandslukt & Kärleksbarn

Tjobré!

Sitter här i soffan med Buddha och kommer på att jag borde nog uppdatera här litegrann så att ni återigen får läsa lite om mig och lillan och allt och alla runt omkring oss.
För en liten stund sen så slängde jag i en mörkbrun färg i håret och fantiserade mig längtande bort till helgen då jag är helt barnledig och ska på klassfest. Min klass är så himla nice. Alla personer är där för att de vill vara precis där och kvaliteten på undervisningen är suverän. Nu ska vi liksom träffas privat för första gången, äta taccobuffé och dricka lite alkohol. Kanske en eller annan dansar sina lurviga med, men summan av kardemumman är att kvällen kommer bli toppen. Vi ska gå ut på Kalles och fortsätta dansa där så kan det bli annat än wonderful? :)

Tuva ska som vanligt åka till sin mormor & morfar och de ska tydligen gå på kyrkmarknad, promenader och ha pottträning. Så denna gång får ankpottan också följa med i packningen. Hon är duktig nu att pinka o bajsa där och jag blir typ lika förvånad och stolt varjegång den börjar spela och kvacka. Förvånad för att hon börjar bli så, smart. Det är liksom en speciell känsla att gå och längta efter min barnlediga helg. Nu för tiden är Tuva verkligen underbar att umgås med, kan inte säga att jag blir less på samma sätt som förut när hon BARA gnällde och var missnöjd hela tiden. Hon har som gått in i en ny fas där hon börjar härma fler ord, förstå att vi busar när jag leker "arga lejonet" och höjer händerna i luften och vrålar. Då springer hon så snabbt hon bara kan med sina korta knubbiga ben och kiknar av skratt. Om jag frågar om hon vill bada så springer hon till toaletten och ställer sig vid kanten och lyfter ena foten så jag ska kunna ta av henne byxor och blöjan. Sen sätter hon ena foten på badkarskanten, tittar på mig med bedjande ögon och säger "baaaada baaada". Det är nog det bästa hon vet efter mat då förstås. Förälskelsen till mitt barn blir bara större ju mer hon växer och ju mer hon börjar förstå desto närmare kommer vi två varandra.
Livet med Tuva skulle jag inte byta bort mot någon annan relation eller för vilka summor pengar som helst i världen. Allas barn är världens bästa barn men min dotter är jävlat unik, fantastisk, gullig och VÄRLDENS bästa. ;)

Tuva älskar sin mormor & morfar <3

Jag har varit ute på en liten jobbsökarturné här i kommunen. Vi kommer att ha ett tre veckors långt jullov, vilket innebär att jag kommer få otroligt lite av CSN i december månad. Jag har lyckats få jobb nyårsdagen hos den brukare jag hade praktik hos men det är det enda hittills. Jag har gjort det jag kunnat och nu ligger bollen i arbetsgivarnas händer. Håll tummarna för mig nu så kanske jag får DET samtalet jag vill ha.

Jag håller på att längta ihjäl mig efter resan till Cypern. Det är bara sex månader kvar och det kanske låter väldigt länge i vissa av era öron men för mig är det bara ett stenkast bort. Jag har inte varit utanför Sveriges gränser på 11 år så ett halvår känns som ingenting. Dagarna flyger ju bara iväg och dag blir till natt, veckor till månader och månader till år så snart står jag där tillsammans med mina nära och kära. Lukten på flygplatsen och värmen från en stekande sol kommer ge mig rysningar av välbehag. Kanske gråter jag också en skvätt av lycka och kramar Tuva och säger välkommen ut i världen älskling. En sak är då säkert att när vi packat upp allting i hotellrummet är jag den första att springa ner till stranden och slänga mig i saltvattnet. Fatta iiiiiiihhhhhhhh det är snart ju! Om någon av er läsare har varit till Cypern och gärna till Fig three bay så meddela mig gärna om sevärdheter och äventyr. Vi har en vecka på oss men den veckan ska iallafall jag och Tuva utforska omgivningen och njuta av varje andetag av utlandsluften.
Här är lite bilder av hotellet och stranden. Avundsjuka eller? ;)

Har precis avslutat ett 1.5 timmars långt telefonsamtal med Jenka. Hon är så härlig och det märks att vi har känt varandra sen 90-talet. Med henne kan jag berätta allt, prata om saker som man kanske inte nämner för så många andra och känna att hon förstår in i minsta detalj. Vi åkte iväg i drömmarnas land och började planera en utlandssemester bara jag och hon någongång. Typ en sista minuten till ett varmt ställe där man bara kan vara, sola, bada, äta gott, dricka bärs och ha semester från barn och ansvar. Leva lyxliv ett litet tag. Det skulle jag gärna dela tillsammans med henne. Tack för att du finns!

Jenka med sin finaste Liam

Jag orkar inte svamla mer här nu. Måste gå ut med Buddha, färga ögonbrynen och gå och sova. Alla i min närhet, ni är bäst ingen protest! Tack för att ni finns. Ingen nämnd och ingen glömd.

//Susie Q

Musikbrist & Gapflabb

Hej allihopa i höstmörkret, nu är jag tillbaka igen!

Livet har blivit ganska förändrat sen Ibbe blev sjuk. Han behöver vila otroligt mycket och jag försöker så gott jag kan att få vardagen att gå runt för oss bägge två. Jag är så kär i honom så det känns liksom som en självklarhet att jag finns där just nu. Men som om det inte var nog med det så insjuknade Tuva i måndags i influensa och Emmy kom till sin pappa samma dag. Jag har fixat det helt ok och tackar skolan och en högre makt att jag hade skollov denna vecka annars vet jag inte riktigt hur det skulle ha gått. Det dröjer inte länge till nu innan han är helt återställd och ordningen återgår till det normala och jag ger mig själv en stor klapp på axeln för att ha lyckats med allting just den här tiden.

Jag har avslutat min praktik och återvänt till skolan. Vi började skolveckan med utvecklingssamtal och jag fick höra att jag var motiverad, fokuserad, ambitiös, ansvarsfull och en frisk fläkt för klassen. Alla mina arbeten som jag har lämnat in var mycket välgjorda och det kändes som om berömmen aldrig tog slut. Själv så satt jag där, sprickfärdig av stolthet och supermallig för att äntligen få bekräftelse på att jag blivit vuxen på nåt sätt. Förut i skolan har inte utvecklingssamtalen låtit lika bra och jag har mestadels inte tagit ansvar eller kanske inte ens dykt upp. Min motivation heter Tuva och våran framtid gör att jag tar varje sekund i skolan på allra fullaste allvar. Dyra studielån ska vara värt det i slutet när jag går ut från skolan som utildad personlig assistent och förhoppningsvis inleda sommaren med ett sommarjobb.

Tuva är snart 17 månader gammal och är just nu inne i en extrem persiod av mammighet. Det spelar ingen roll vad jag gör eller vart jag är så kryper hon efter mig, med armarna uppsträckta och med ett konstant gnällande över sina läppar. Jag försöker med allting jag har inom mig att ge henne närhet och kärlek och även gränser. Det händer att jag försöker ignorera hennes beteende och låta henne gnälla men ingenting hjälper. Jag är inte mer än människa och ibland brinner även mitt tålamod. Då kan jag låta henne sitta där och gråta och ropa mamma medan jag själv stänger inne mig på toaletten eller ute på balkongen en stund. Återvänder alltid med ett dåligt samvete men det stiger mig över huvudet ibland. Jag vill vara världens bästa mamma till lillan men utan hjälp just nu från Ibbe (som fysiskt inte kan) eller hennes pappa (som bara tänker på sig själv) så är det inte lätt. Tur att barn har den effekten på sina föräldrar att det räcker med ett gott skratt eller ett leende för att man ska förlåta dem i slutändan ändå. ;)

Så här ser hon oftast ut nu för tiden:

För Er läsare som inte är min vän på Facebook (och redan ¨sett det) så ska jag visa er ett otroligt klipp på min dotter när hon är i sitt esse och jag bara....förlåter henne. Videon är vriden åt fel håll och jag kan inte fixa till det men vrid på huvudet och njut.

http://www.youtube.com/watch?v=7lyKO1za3Iw


Förra helgen var jag på halloweenfest med några av mina klasskompisar, deras vänner och min vän Alex. Det var en trevlig fest där alla klädde ut sig utom jag och Alex. Kanske beror det påa tt vi passerat 30 och inte ser samma tjusning med häxor, vampyrer och varulvar som jag faktiskt gjorde när jag var 25-. Vi spelade sällskapsspel, lyssnade på bra musik, kedjerökte och bara hade kul. Kvällen slutade att vi gick till Challenge men det var inte alls så roligt där tyckte jag. Jag avslutade kvällen med en kebab i bröd som jag bar hem till Ibbe och somnade brevid honom i hans säng. Dagen efter var det kanske ännu mysigare när jag fick ligga i sängen hela dagen med mitt <3 och bara vara utan barn en stund. Tänk vad jag tog frihet för givet förut innan Tuva föddes, som en slags självklarhet men nu sen jag fick henne så vet jag att frihet och "oansvar" är lyx som smakar bra när man bara får den ibland.

Jo på tal om det så vill jag återigen hylla mina fina föräldrar mamma och Stig som hade Tuva hela helgen och dessutom hämtade min bil och kom med den och Tuva utanför Ibbe så jag slapp gå och hämta den. Just denna dag kändes inte en långpromenad som något jättehärligt precis och de gjorde det för mig. Ibland drömmer jag om att inte bo i piteå längre, kanske inte ens bo i Sverige men jag vet att så länge jag har dem två i livet så kommer jag inte bo någonannanstans. jag är bästa vän med min mamma, vi pratar i telefonen varje dag och ses minst engång i veckan. Jag har redan bott 10 år från Piteå totalt och jag tänker inte röra mig en meter så länge min mamma väljer att bo kvar här i Piteå eller blir väldigt, väldigt, väldigt gammal och flyttar till himlen. Jag älskar dig mamma. <3

Snön lyser fortfarande med sin frånvaro här i Öjebyn. Det är faktiskt nästan 8 grader varmt ute idag och jag har varit ute med Buddha och Emmy på en fotbollsplan i närheten och lekt och kastat boll. Härligt att det inte är snö, jag gillar inte vintern alls och drömmer mig bara bort till nästa vår och kommande sommar. Jag har inga som helst vinterintressen men hoppas med tiden när Tuva blir äldre att jag kanske börjar uppskatta pulkbacken och skidspåret igen. Hade jag bott i hus så hade jag garanterat haft en skoter som man hade kunnat packa ner familjen och åka ut och pimpla och ha med sig picknick. Men det blir i framtiden när jag fått jobb och stabilitet i ekonomin.

Jag bara älskar Idol förresten. En 31 årig småbarnsmamma som följt programmet som besatt sen den dagen det började. jag har en vän som heter Peter som jag umgicks med mycket för några år sen. Vi hörs sällan men ALLTID när det är Idol så sms:ar vi eller ringer och berättar för varandra vem vi tror tar hem skiten. Det är en årlig kamp med lite snäll dryghet där vi klankar på varandras favoriter och hyllar vår egen och jävlar om min favorit skulle gå och vinna så får han höra det i dagar efteråt. Detta år håller jag stenhårt på Moa men tror någonstans att kanske Molly eller Robin tar hem segern för att de har såna kraftfulla röster. Vi får se men det är ett riktigt bra program iallafall.

Det är en stor sorg för mig att inse att tiden räcker inte till för mig längre att spela gitarr och göra låtar. Förut var gitarren i min högra hand ofta och jag gick alltid och sjöng på någon ny melodi. Nu för tiden går jag förbi gitarren och dammtorkar den ibland där den hänger på väggen. Jag har skapat en del låtar genom åren men nu står det still så jag har lovat mig själv att den dagen Tuva blir stor nog så ska jag börja någon kurs i musik så jag tar upp intresset igen. Kom precis på att det verkar vara mycket jag ska göra i.....framtiden...haha. ;)

Jo förresten! Tuva har både pinkat och bajsat nu i sin ankpotta och hon sitter där som en stolt tupp när pottan börjar jubla och spela som en stor belöning. Jag blir jättestolt.
Dessutom så går hon omkring nu som om hon aldrig gjort annat och nästan varje dag säger hon ett nytt ord eller pekar på en ny sak som hon lärt sig förstå vad det är. Snart är hon en flicka som jag kan föra en konversation med och börja liksom "hänga" med. Jihhaaaa!

NU har jag inget mer att tillägga. Jag ska återgå till denna lugna lördagsafton och invänta "så mycket bättre" på tv ikväll när båda barnen somnat och jag och Ibbe kan få rå om varandra en stund ifred.

Må bäst allihopa och le varje morgon när ni tittar ut genom fönstret och ser absolut ingen jäkla skit snö.

Puss!
//Sussie

När döden knackar på...

Ibbe fick en hjärtinfarkt idag. Men någon där uppe bland molnen tyckte att han hade mer tid kvar på jorden för jag har fått många pussar på sjukhuset idag.
Vet inte vad jag hade gjort om..... :(
Tack till den snälla farbrorn som ringde ambulans, tack till Emmys mamma som underättade mig och framförallt tusen tack till all vårdpersonal som räddade hans liv.

Ibbe im 4 ever yours.. <3

Utveckling & Motivationsbrist

Ola bandola!

Jag har tappat suget litegrann med den här bloggen. Känns som inte lika kul att hålla den vid liv längre. Dels beror det på att jag har så fullt upp nu med skola, praktik, Tuva, mig själv och Buddha så att jag inte riktigt finner tiden till att sitta och skriva. Känns som om jag har en massa andra saker som måste prioriteras innan jag kan sitta här och ordbajsa. Sen så ser jag att det är över 100 visningar mellan mina inlägg men ingen kommenterar. Det är sporrande med kommentarer så när jag inte får de så tappar jag lusten litegrann. Även det att mitt liv ser ganska likadant ut nu för tiden och så även Tuvas gör att jag inte hittar saker att skriva om lika lätt nu som förut. Vi får se hur jag gör om jag kanske avslutar bloggen med det här inlägget eller om jag hittar nytt intresse att blogga.

Det har varit fantastiskt att plinta ner det viktigaste som har hänt Tuva sen hon låg i magen och tills idag på hennes 16 månaders dag. Tror säkert hon kommer uppskatta dessa inlägg när hon blir större och börjar förstå vad livet handlar om. Jag tänkte göra en fotosession till er så att ni får se hur hon har förändrats från födelsedagen till 16 månaders dagen.

Det har varit mitt livs mest spännande och skrämmande upplevelse att följa den här lilla flickans ankomst till jorden. Från att känna hennes första små vibrerande sparkar i min mage, till att föda henne och se henne växa och utvecklas. Jag som alltid varit rätt så ointresserad av barn i allmänhet förut. Liksom tyckt att de varit gulliga och roliga men mest bara ganska så jobbiga. Men se mig nu. Det är lekar i sandlådan, sjunga Imse Vimse spindel med en sån iver att rösten knappt håller i de höga tonerna och det är pussar och kramar och en massa kärlek till min dotter. En total omvändning som fått mig att mogna till som människa sen den dagen jag fick titeln mamma.

Tuva, Iréne, Mimmi Nilsson jag älskar dig nu och så länge jag lever. Du är den jag kämpar för när jag tycker det går tungt, du är min motivation i skolan och du är den som får mig att vilja vara en bättre människa för varje dag som går. Om du läser detta när du är tonåring så ska du veta att du är en jäkligt envis, glad och dundertjurig liten bäbis och att varje dag med dig är en gåva. Tack för att jag får vara din mamma!

Hur som helst så flyter praktiken på. Jag måste säga att jag tycker personlig assistent mer och mer verkar vara ett yrke för mig. Det känns fint när jag kommer hem och vet att jag hjälpt en annan människa så att denne klarar sin vardag och sitt liv. Genom små enkla medel så får personen livskvalitét och jag får bra karma omkring mig. Det kommer kännas konstigt att gå tillbaka till skolan om bara 10 dagar men det finns vissa i klassen som det ska bli skojj att träffa igen och dessutom längtar jag till att bli iproppad ännu mera information. Kanske har jag en framtid inom detta vi får se.

I lördags åkte jag, Tuva, min mamma och min brors två barn Victor & Meija på en dagstur till Leos Lekland i Skellefteå. Vi käkade hamburgare allihopa när vi kom fram och efter den gourmélunchen så sprang de äldre barnen iväg på äventyr och jag och Tuva begav oss till bäbisavdelningen för lite lek. Det var flera bäbisar där så det var nog både spännande och skojj för henne att utforska allting som fanns där. Vi till och med åkte rutchbana tillsammans och som ni förstår så är det ju inte det enklaste att få in en stor rumpa i en bana gjord för bäbisar men ner tog vi oss iallafall. ;)

Denna gången var bollhavet betydligt mindre läskigt och hon faktiskt njöt av bollarna och alla färger runt omkring sig.

Sen gav vi oss uppför mot den stora rutchbanan. Det var en jobbig klättring för både lillTuva och mamman för det var ganska brant uppförsväg innan man hade kommit upp. Tuva har ju inte världens bästa balans ännu och jag fick liksom klättra medan jag hela tiden höll en hand under hennes rumpa. Men vi tog oss upp tillslut och tillsammans med Meija så åkte vi ner och skrattet gurglade ur Tuvas hals. Hon var jättenöjd!

Tack kära mamma för en fantastiskt dag som jag fick tillbringa med några av de bästa människorna jag vet på den här jorden. Jag älskar dig!


Nu laddar jag inför kommande fredag. Då ska en nattklubb här i stan som heter Challenge gästas av reggaebandet Skaburbian. Ett suveränt reggaeband från Luleå som jag bara ääääälskar att lyssna på. Har missat två spelningar med dem redan denna sommar och nu tänker jag inte missa den här. Det blir jag, Ibbe, Nadia och Lisa som går dit tillsammans och jag ska dansa tills svetten rinner. Lillhjärtat ska bo hos mormor och morfar över natten och det ska bli otroligt skönt. Jag har faktiskt inte varit barnledig över natten sen slutet av Augusti och det börjar kännas nu. Jag behöver ta hand om mig själv också och göra saker som gör mig glad och laddar mina batterier och är det någonting som fixar det, så är det reggae. Den musiken är liksom livets gåva till mig (och många andra). Ihhh nu längtar jag ännu mera när jag skriver om det!

Nu har jag skrivit blogg och fixat foton i över en timme nu får det räcka för den här gången...och kanske även för gott...

Puss & Kram och tack för att ni har följt min blogg!

//Sussie, Buddha och en bäbis....eller lilltjej kanske..!

Cyprus & Gådebut

Tjenare folket!

Nu äntligen är Tuvas gådebut avklarad. Den 22:a September tog hon sina två första trevande steg och tyvärr så var det bara Ibbe som såg det. Jag var och hjälpte min pappa på sjukhuset och då passade fröken Nilsson på att gå med stöd av Ibbes tvbänk. Två dagar senare så fick jag både se det och uppleva den absoluta föräldrastoltheten när hon tog stöd från sin babyfåtölj, ställde sig upp och traskade sex väldigt bestämda steg mot mig. Hela luvan lyste upp som en sol och klappade händer till sig själv och såg så stolt ut så hon hade kunnat spricka.
 Lite rädd och försiktig är hon ju såklart men med en sån harig och överbeskyddande mamma som mig, så kan hon inte bli annat än "lite" försiktig. Jag har tyvärr inte lyckats fånga det på bild ännu men jag försöker slita fram kameran och filma men då är det som om hon skiter i att gå bara för det. Bättre lycka nästa gång!

Tänk att hennes pappa missar det här. Jag är uppriktigt spyless på den mannen nu som väljer att leva sitt liv som en jävla tonåring med ett evigt festande och ansvarslöshet. Efter festen är slut så är det som ett brev på posten när smsen haglar in eller samtalen där han bönar och ber om att få träffa sin dotter. Påstår att det är hans rättighet att få göra det. Tro mig, jag har gett honom tid med Tuva, jag har försökt att peppa honom till ett bättre liv och uppmuntra honom att välja det rätta. Jag ahr också "straffat" honom genom att inte svara på samtal, sms eller låtit honom träffa henne, men det är förgävest. Han förändrar inte sina livsvanor och sätter sig själv i fokus jämt och ständigt. Jag måste tänka på Tuva, på hennes bästa i sitt framtida liv. Hon kan inte ha en förälder som kommer och går som den vill. Som finns där ena dagen och försvinner i dagar efteråt. Jag har själv vuxit upp med en pappa som lovade att komma men som aldrig kom och där stod jag med min packade väska och grät av besvikelse. Det tänker jag inte utsätta Tuva för, den där glada och trygga flickan som hon faktiskt är.
  När de väl är tillsammans så trivs de med varandra men om inte hennes pappa tänker sätta henne framför sig själv så behöver han fan inte finnas där alls. Han i sin tur skulle aldrig kunna tänka sig in i varken min eller Tuvas situation utan kör på som en ångvält när HAN tycker att HAN saknar henne. Det fungerar inte det här och jag känner mig både förbannad, less, ledsen, bitter och uppgiven inför den här situationen. Jag vet också nu att han kommer att bli skitförbannad för att jag skriver om honom i min blogg men jag skiter i det också. The game is over! En människa får inte hur många chanser som helst. Det är ett barn det handlar om ingen jävla hund! Jag ska skydda Tuva mot otrygghet så länge jag lever och det är bara så jävla tragiskt att det är hennes egen pappa som är den största otryggheten av dem alla. Tur att jag har ensam vårdnad om henne (vilket han naturligtvis tycker att jag har lurat honom till att skriva på pappret) vem vet vad som skulle kunna hända om vi hade gemensam? *ryser vid tanken*...

Jenka var hit för någon kväll sen och hälsade på. Som vanligt med den kvinnan så är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra när vi väl ses. Det är svårt med arbeten, skola och familjer att få tiden att räcka till, men de få timmar vi ses så hinner vi ta igen det vi missat. Tack för att du kom jag hade saknat dig mycket!

Förra söndagen så åkte jag, Tuva, Ibbe, Emmy, Nadia och lill Pebbels till Nimbys värld. För er som inte vet vad det är så är det ett inomhuslekland ute på Piteå Havsbad. Först vistades småtjejjerna i bäbisdelen men det gick ganska snabbt innan vi insåg att de ville utforska lite mer än det så vi tog med dem på upptäcksfärd. Vi badade i bollbadet och alla tyckte det var jätteroligt, utom Tuva som tyckte det var jätteläskigt. Hann dock ta några bilder innan hon blev ett gnällmonster.

Sen så fick de krypa omkring i ett inhägnat område fullt av mjuka småbollar och andra skojjiga saker. Där kunde de släppas helt fritt och bara upptäcka allt roltigt som fanns runt omkring dem. Jag själv lider av svindel och på en viss höjd så börjar liksom underlaget jag sitter på att gunga. Vi skulle ta med barnen upp i de största rutchbanorna och åka ner tillsammans med dem, men på det första försöket så vände jag och klättrade ner med Tuva. Det slutade iallafall med att Ibbe fick åka hennes premiärtur och när jag såg hennes ansikte stråla av lycka och magpirr så insåg jag att jag var tvungen att utmana min höjdrädsla. Andra åket åkte vi tillsammans och tack vare Tuvas glädje så slappande jag av och njöt av åkturen jag också.

Nadia & Pebbels men här är rutchbanan iaf..

  Vi vuxna, alltså jag, Ibbe och Nadia hade minst lika roligt som barnen och alla tre var blöta av svett och törstiga efter bara en timme i leklandet. Det där måste vi göra om snart igen!

På tisdag börjar min praktik. Jag ska vara hos en brukare med liknande problem som min pappa och under veckans gång har jag träffat både min handledare och brukaren själv och det känns fantastiskt roligt och spännande att få praktisera det lilla vi hunnit lära oss. Både brukaren och handledaren verkade vara exakt lika sociala som mig så mina tre veckor kommer att flyga iväg tror jag.

Våran utlandsresa är bokad och det blev lite smärre ändringar i planeringen. Det blir inte Grekland utan Cypern istället men vad gör det? Det är nu exakt 11 år sen jag åkte utanför Sveriges gränser och dit vi ska är det varmt, sol, strand, god mat och hotellet är både barn och babyanpassat. Det finns till och med en lekpark på området så jag är då supernöjd. Har aldrig varit till Cypern heller så det finns säkert mycket att se under veckans gång. Avresedatumet är satt till 3:e Juni och nu är det liksom det enda jag går och tänker på hela tiden.
  Resan sätter också lite press på mig med det här med viktnedgången. Jag har varit i en lång svacka nu där jag både tjuvätit fika, godis och smygit in pasta och potatis i kosten. Dessutom har jag inte promenerat lika mycket som förut utan skyllt på regnet och rusket och varit soffpotatis istället. Det har resulterat i att jag gått upp två kilo och det känns som om motivationen har försvunnit. Jag vill ju så gärna minst gå ner 10 kilo till innan juni och egentligen är ju det helt rimligt men jag hittar som inte dit. Kanske kan ni peppa mig lite så jag börjar om igen? :)

Nu blev det stopp i hjärnkontoret och jag avslutar med några kloka ord:

"Behandla andra som du vill bli behandlad själv"

Puss
//Sussie

Skogsmys & Ankpink

Godmorgon mina nära, kära och mindre bekanta!

Det verkar svårt att hålla löftet om uppdatering en gång i veckan och det beror på att mitt liv rullar på i ett ultraspeed tempo nu och jag försöker hinna med Tuva, Buddha, skolan och alla relationer omkring mig som också måste vårdas.

Jag har insett att jag har absolut ingen jävla studieteknik. Jag försöker sätta upp mål och regler för mig själv så att jag först tar tag i skolarbete och därefter nöje, men hur lätt är det när jag då sitter vid datorn och upptäcker att en helt ny säsong av True Blood kommit ut? Helt maniskt ligger jag då och kollar in alla dessa läckra vampyrer i deras skruvade värld. En kväll låg jag till och med och kollade till 02.15 fast jag visste att Tuva skulle vakna mellan 06.00-07.00. Ingen dischiplin har jag men jag försöker och försöker lite till.
  Skolan är dunderintressant för övrigt. Jag trivs oerhört bra med lärarna och klasskamraterna och det verkar faktiskt fastna det de försöker lära ut till mig. Jag har stora förväntningar på mig själv att jag faktiskt kommer att bli en sjuhejdandes bra Personlig assistent bara jag har turen att få börja jobba hos rätt brukare. En av mina största gåvor i livet är min sociala sida och att jag verkligen gillar andra människor så den här utbildningen är värd varenda krona i studielån.

Tuva fyller 15 månader om 3 dagar och fortfarande så går hon inte och verkar inte heller så intresserad av att göra det. Men talet håller på att släppa och jag räknade igår upp för mig själv hur många ord hon kan. Här är dem:

Mamma
Pappa
Kolla
Kudda (Buddha)
Där
Hej
Hejdå
Ko (sko)
Tutte

Kanske det är något mer ord också men jag kommer inte på något nu när jag sitter och funderar. Hon förstår så mycket mer än vad hon säger. Hon vet vem mormor, morfar, Ibbe och Emmy är. Vart hennes häst är och många andra saker.
  Jag tror att det är nu den roligaste tiden kommer. När talet släpper och hon kan börja göra sig förstådd med det hon egentligen tänker på.

Hon har mycket vilja min lilla vackra flicka. Nu på senare tid så håller hon på att driva mig till vansinne. Hon har börjat gnälla eller skrika med HÖG ton rakt ut när hon ser mig. Det märks att hon testar mig och mina gränser för med andra människor beter hon sig inte så. Ibland skriker (inte gråter) hon så högt att det skär i trumhinnan och gör ont i minuter efteråt. Jag försöker ignorera beteendet, jag blir arg, jag försöker lära henne viska. Ja ni fattar grejjen jag står snart inte ut....fast ändå gör jag det ändå.
 Jobbigast är när jag måste göra något te.x laga mat, dammsuga eller nåt liknande och hon kryper efter mig med ett konstant gnällande eller skrikande ur sin mun. Hon kräver min 100% uppmärksamhet och jag har faktiskt inte tiden att ge henne den hela tiden, då skulle vi isåfall tvingas leva i skit och smuts och bara sitta och kramas. Det går inte så jag är tacksam för tips av andra mammor som läser denna blogg hur ni skulle ha gjort för att komma till rätta med problemet. Känns liksom inte schysst att bli irriterad på en 15 månaders baby heller men jag är inte mer än människa.

Jag, Tuva, Ibbe och Buddha gick ut en kväll på en promenad. Buddha hade med sig sin favoritboll (som inte längre existerar efter den kvällen) och Tuva fick krypa omkring i gräset och utforska. Det var härligt att se mina två tjejjer så nöjda med livet och tillfredställda mentalt. Önskar jag hade tiden att göra detta varenda kväll men det är omöjligt. Det får bli små guldklimpar i tillvaron istället för oss alla tre.

I helgen som var så hälsade jag och Tuva på hos mamma och Stig. Jag lät henne testa att äta själv och det var en fröjd för ögat. Hon försökte hålla skeden rätt och få upp spaghetti och in med dem i munnen men det misslyckades mer än det funkade. Att se hennes motivation till att lära sig det fick mig att inspireras till att försöka tänka på att ingenting är omöjligt med lite vilja, våld och vaselin. ;)

Tuva har fått en ankpotta. Den har sensorer i pottan som känner av när det kommer pink eller bajs där i och den börjar då kvacka och jubla och spela en melodi. Dessutom är sitsen avtagbar och går att sätta fast på toalettsitsen när de ska gå vidare i träningen och lära sig gå på toan. När den tiden är inne så kan man fälla ihop ankpottan och använda den som en pall vid tvättstället så att barnet når upp och borsta sina tänder. Den är bara hur söt som helst och jag tror det gynnar barnet bra när de ska lära sig att gå på pottan. Det var Nadia som hade köpt en till Pebbels och berättade för mig hur stolt hon blev när hon lyckades pinka i den. Då kunde jag inte hålla mig så nu står den mitt emot min egna toalett och vi sitter där tillsammans ett par gånger i veckan. :)

Klockan börjar dra iväg och jag ska göra mig redo för en friluftsdag med skolan uter i skogen. Jag har redan packat ner allt som jag och Buddha behöver och jag tror det kommer bli härligt att vistas där några timmar idag. Buddha kommer älska det och jag fnissade lite för mig själv när jag packade ner hennes vintertäcke i ryggsäcken. Kan inte tänka mig att någon annan hund som följer med har vintertäcke på sig i början av September men så är de inte Buddha heller. Hon gillar inte kallt, hon fryser och då är det skönt med ett fodrat fleecetäcke.

Hösten är här, det regnar mycket men njut av alla färger och lukter och framförallt var snälla med varandra!

Puss & Kram

//Sussie

Skolstart & Övervåld

Hej...

Det har varit en jävligt jobbig helg för mig. Någon jag känner väl har blivit misshandlad rejält av tre personer, till den grad att han låg medvetlös med kramper på marken. Utan att jag vet orsaken till något bråk så tycker jag det är förjävligt att flera människor gaddar ihop sig mot en annan människa och sparkar och slår på någon som redan ligger avsvimmad på marken. Det är så jävla fegt och fult gjort och jag önskar att sådant här övervåld någongång kunde ta slut. Tänk att han kunde ha dött eller blivit invalid för resten av livet pga onödigt våld. I fucking hate it. One love är det enda rätta.

Jag har nu gått skolan i en vecka. Det har varit en grymt stor omställning för mig att gå från att vara Tuvas ensamstående mamma på heltid till att vistas i en skola med nya ansikten och försöka hålla koncentrationen på allt jag ska lära mig och lyssna till. Ännu har vi bara haft en enda lektion och övrig tid lärt känna varandra med lekar som kubb och tipspromenader. Trots detta har jag suttit i soffan efter att Tuva somnat på kvällen och bara gäspat okontrollerat. Jag har svårt för att förstå hur jag ska hinna gå skola, vara Tuvas mamma, Ibbes partner, mina vänners vän, Buddhas matte, familjens dotter och samtidigt ge mig själv tid med te.x träning och bloggning. Dygnets 24 timmar är aningen för lite för mig men jag är säker på att jag någonstans ändå kommer att få det att gå ihop.

Tuva har varit och lämnat sitt första blodprov. Hon fick på sig Emlaplåster (bedövningsplåster) i varje armveck och de snälla fröknarna på hennes dagis fixade det en timme före jag hämtade henne. Väl framme på sjukhuset och med armen i sköterskans knä så skötte hon sig exemplariskt. Plåsterna hade gjort susen och Tuva kände verkligen ingenting. Jag hade varit lite nervös innan men slappnade av när jag upptäckte att hon inte kände ett skit av sticket i armen. De vägde henne också och mätte henne och hon vägde strax över 11 kg och var exakt 80 cm lång. Hon börjar bli stor nu lillTuvan. :)

Min barnfria helg förra helgen var både bra och dålig. Fredagen träffade jag Nadia och för första gången sen vi lärde känna varandra var vi bägge barnlediga och kunde göra stan. Vi avslutade shoppandet med en öl ute i det fria på café Nodo. Där satt vi ett bra tag och pratade om allt som bara hon och jag kan prata om och trivdes i varandras sällskap. Efteråt gick vi till Ibbe och kvällens förfest började där. Vi hade kul se själva:

Ibbe, jag & Nadia

James & lillen..

Kärlek...visst syns det? <3

Jag & Nadjan..

Dock slutade kvällen inte lika bra för mig. Jag tyckte själv att jag inte drack för mycket men jag blev för onykter och betedde mig rätt skumt mot mina nära och kära den sista tiden på natten. Bristen på sömn natten före, att jag faktiskt inte hade käkat nån middag och drack starköl blev nog boven i dramat och det var skönt att vakna upp dagen efter och inse att natten var över.
Nästa dag hälsade Ibbes kompis James på igen och vi tre lagade god mat, drack lite vin och lyssnade på fet reggae hela kvällen. Den kvällen trivdes jag som fisken i vattnet och den kvällen blev betydligt mer lyckad än föregående kväll.

Tuva har ställt sig upp helt själv och stod med rak rygg i kanske 15 sekunder innan hon blev lite rädd och satte sig ner igen. Den 16:e September blir hon 15 månader och jag väntar liksom på att gåendet ska lossna snart. Hon har gått med lära gå vagnen genom vardagsrummet ett par vändor men att gå på egen hand verkar inte vilja lossna riktigt ännu.

Tidigare idag lade hon för första gången ihop två ord. "Mamma kolla!" var det hon sa och jag sken upp som en sol. Fatta känslan när hon och jag kan börja prata en tvåvägskommunikation. Det släpper snart och jag kan lova Er mina kära läsare att det är DÅ det riktiga livet med Tuva börjar för mig. Hon förstår mycket av allting jag säger till henne redan nu men att höra henne svara på frågor jag ställer eller sjunga med i sånger som sjungs måste vara en riktigt härlig känsla.

Min pappa klarade sin hjärtoperation galant. Det blev en lite större oparation än väntat och den tog ca. 5 timmar att utföra. Han är nu tillbaka på Piteås sjukhus för att läka och rehabiliteras och det märks att hjärtat är friskt igen för han har fått tillbaka färgen i ansiktet och livet i sina ögon. Jag visste att han skulle fixa operationen men ändå har man ju alltid en oro inom sig att nåt ska gå fel. Jag är iallafall glad att han är på bättringsvägen.

Jag har varit lite slarvig med promenader och att undvika kolhydrater under ett par veckor nu. De har smygit sig in via potatis, bröd och lite choklad och jag var helt säker på att jag hade gått upp nåt kilo. Döm om min förvåning när vågen stod på precis samma vikt som förut så nu från och med imorgon börjar jag om på riktigt. Ska bunkra upp frys och kyl med kött, grönsaker, ägg, grädde och annat bra och äta saker. Jag har 12 kilo kvar jag har inte råd att börja slarva nu. Sommaren är slut nu är det bara att ta tag i skiten igen. Jag har till och med valt som tillval i skolan två hårda vattengympa pass i veckan. Det tillsammans med ett gymkort kommer nog göra susen! Eller vad tror ni?

Tack du anonyma som skrev en sån fin kommentar till mig i mitt förra inlägg. :)
Det värmde mitt hjärta att jag kan inspirera andra till att göra bra saker av sitt liv. Det känns inte som om jag gör något speciellt eftersom jag lever mitt i det så kommentarer av den kalibern får mig att vakna upp litegrann och inse att jag faktiskt är jäkligt bra emellanåt.

Nu är klockan 22.09 och mina ögon går i kors. Det är dags att ge Buddha sin mat, ta ut henne på en liten kvällsrunda och sen stupa i säng. Mammalivet är underbart men jättetufft också och jag har nog gjort mig mer än förtjänt att lägga mig i sängen och hälsa på John Blund en stund.

Snipp, snapp, snut...nu är blogginlägget slut...

//Sussie