Livet har blivit ganska förändrat sen Ibbe blev sjuk. Han behöver vila otroligt mycket och jag försöker så gott jag kan att få vardagen att gå runt för oss bägge två. Jag är så kär i honom så det känns liksom som en självklarhet att jag finns där just nu. Men som om det inte var nog med det så insjuknade Tuva i måndags i influensa och Emmy kom till sin pappa samma dag. Jag har fixat det helt ok och tackar skolan och en högre makt att jag hade skollov denna vecka annars vet jag inte riktigt hur det skulle ha gått. Det dröjer inte länge till nu innan han är helt återställd och ordningen återgår till det normala och jag ger mig själv en stor klapp på axeln för att ha lyckats med allting just den här tiden.
Jag har avslutat min praktik och återvänt till skolan. Vi började skolveckan med utvecklingssamtal och jag fick höra att jag var motiverad, fokuserad, ambitiös, ansvarsfull och en frisk fläkt för klassen. Alla mina arbeten som jag har lämnat in var mycket välgjorda och det kändes som om berömmen aldrig tog slut. Själv så satt jag där, sprickfärdig av stolthet och supermallig för att äntligen få bekräftelse på att jag blivit vuxen på nåt sätt. Förut i skolan har inte utvecklingssamtalen låtit lika bra och jag har mestadels inte tagit ansvar eller kanske inte ens dykt upp. Min motivation heter Tuva och våran framtid gör att jag tar varje sekund i skolan på allra fullaste allvar. Dyra studielån ska vara värt det i slutet när jag går ut från skolan som utildad personlig assistent och förhoppningsvis inleda sommaren med ett sommarjobb.
Tuva är snart 17 månader gammal och är just nu inne i en extrem persiod av mammighet. Det spelar ingen roll vad jag gör eller vart jag är så kryper hon efter mig, med armarna uppsträckta och med ett konstant gnällande över sina läppar. Jag försöker med allting jag har inom mig att ge henne närhet och kärlek och även gränser. Det händer att jag försöker ignorera hennes beteende och låta henne gnälla men ingenting hjälper. Jag är inte mer än människa och ibland brinner även mitt tålamod. Då kan jag låta henne sitta där och gråta och ropa mamma medan jag själv stänger inne mig på toaletten eller ute på balkongen en stund. Återvänder alltid med ett dåligt samvete men det stiger mig över huvudet ibland. Jag vill vara världens bästa mamma till lillan men utan hjälp just nu från Ibbe (som fysiskt inte kan) eller hennes pappa (som bara tänker på sig själv) så är det inte lätt. Tur att barn har den effekten på sina föräldrar att det räcker med ett gott skratt eller ett leende för att man ska förlåta dem i slutändan ändå. ;)
Så här ser hon oftast ut nu för tiden:
För Er läsare som inte är min vän på Facebook (och redan ¨sett det) så ska jag visa er ett otroligt klipp på min dotter när hon är i sitt esse och jag bara....förlåter henne. Videon är vriden åt fel håll och jag kan inte fixa till det men vrid på huvudet och njut.
http://www.youtube.com/watch?v=7lyKO1za3Iw
Förra helgen var jag på halloweenfest med några av mina klasskompisar, deras vänner och min vän Alex. Det var en trevlig fest där alla klädde ut sig utom jag och Alex. Kanske beror det påa tt vi passerat 30 och inte ser samma tjusning med häxor, vampyrer och varulvar som jag faktiskt gjorde när jag var 25-. Vi spelade sällskapsspel, lyssnade på bra musik, kedjerökte och bara hade kul. Kvällen slutade att vi gick till Challenge men det var inte alls så roligt där tyckte jag. Jag avslutade kvällen med en kebab i bröd som jag bar hem till Ibbe och somnade brevid honom i hans säng. Dagen efter var det kanske ännu mysigare när jag fick ligga i sängen hela dagen med mitt <3 och bara vara utan barn en stund. Tänk vad jag tog frihet för givet förut innan Tuva föddes, som en slags självklarhet men nu sen jag fick henne så vet jag att frihet och "oansvar" är lyx som smakar bra när man bara får den ibland.
Jo på tal om det så vill jag återigen hylla mina fina föräldrar mamma och Stig som hade Tuva hela helgen och dessutom hämtade min bil och kom med den och Tuva utanför Ibbe så jag slapp gå och hämta den. Just denna dag kändes inte en långpromenad som något jättehärligt precis och de gjorde det för mig. Ibland drömmer jag om att inte bo i piteå längre, kanske inte ens bo i Sverige men jag vet att så länge jag har dem två i livet så kommer jag inte bo någonannanstans. jag är bästa vän med min mamma, vi pratar i telefonen varje dag och ses minst engång i veckan. Jag har redan bott 10 år från Piteå totalt och jag tänker inte röra mig en meter så länge min mamma väljer att bo kvar här i Piteå eller blir väldigt, väldigt, väldigt gammal och flyttar till himlen. Jag älskar dig mamma. <3
Snön lyser fortfarande med sin frånvaro här i Öjebyn. Det är faktiskt nästan 8 grader varmt ute idag och jag har varit ute med Buddha och Emmy på en fotbollsplan i närheten och lekt och kastat boll. Härligt att det inte är snö, jag gillar inte vintern alls och drömmer mig bara bort till nästa vår och kommande sommar. Jag har inga som helst vinterintressen men hoppas med tiden när Tuva blir äldre att jag kanske börjar uppskatta pulkbacken och skidspåret igen. Hade jag bott i hus så hade jag garanterat haft en skoter som man hade kunnat packa ner familjen och åka ut och pimpla och ha med sig picknick. Men det blir i framtiden när jag fått jobb och stabilitet i ekonomin.
Jag bara älskar Idol förresten. En 31 årig småbarnsmamma som följt programmet som besatt sen den dagen det började. jag har en vän som heter Peter som jag umgicks med mycket för några år sen. Vi hörs sällan men ALLTID när det är Idol så sms:ar vi eller ringer och berättar för varandra vem vi tror tar hem skiten. Det är en årlig kamp med lite snäll dryghet där vi klankar på varandras favoriter och hyllar vår egen och jävlar om min favorit skulle gå och vinna så får han höra det i dagar efteråt. Detta år håller jag stenhårt på Moa men tror någonstans att kanske Molly eller Robin tar hem segern för att de har såna kraftfulla röster. Vi får se men det är ett riktigt bra program iallafall.
Det är en stor sorg för mig att inse att tiden räcker inte till för mig längre att spela gitarr och göra låtar. Förut var gitarren i min högra hand ofta och jag gick alltid och sjöng på någon ny melodi. Nu för tiden går jag förbi gitarren och dammtorkar den ibland där den hänger på väggen. Jag har skapat en del låtar genom åren men nu står det still så jag har lovat mig själv att den dagen Tuva blir stor nog så ska jag börja någon kurs i musik så jag tar upp intresset igen. Kom precis på att det verkar vara mycket jag ska göra i.....framtiden...haha. ;)
Jo förresten! Tuva har både pinkat och bajsat nu i sin ankpotta och hon sitter där som en stolt tupp när pottan börjar jubla och spela som en stor belöning. Jag blir jättestolt.
Dessutom så går hon omkring nu som om hon aldrig gjort annat och nästan varje dag säger hon ett nytt ord eller pekar på en ny sak som hon lärt sig förstå vad det är. Snart är hon en flicka som jag kan föra en konversation med och börja liksom "hänga" med. Jihhaaaa!
NU har jag inget mer att tillägga. Jag ska återgå till denna lugna lördagsafton och invänta "så mycket bättre" på tv ikväll när båda barnen somnat och jag och Ibbe kan få rå om varandra en stund ifred.
Må bäst allihopa och le varje morgon när ni tittar ut genom fönstret och ser absolut ingen jäkla skit snö.
Puss!
//Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar