Punkare & djävular!

Snart en vecka sen jag skrev och attans vad tiden rusar iväg. Nu var jag tvungen att räkna i mobilens almanacka för att veta att Tuva blir 18 veckor idag. Tänk nästan 4.5 månader gammal och växer så det knakar. Vi har varit på BVC igen på 4 månaders kontrollen och Tuva fortsätter gå upp i vikt. Hon vägde 7280 gr och hade blivit 64.5 cm lång. Gullgosi min. :) Sköterskan tyckte att hon såg fin och stark ut och att hon verkade vara en glad liten bäbis. Kul att höra men det visste jag ju redan. ;)



Spännande med akvarium ;)

 Buddha är så underbart snäll mot barn. Hon har alla egenskaper jag önskar i en hund just nu. Försiktig, omtänksam, mjuk och lugn. När Tuva ligger på sitt täcke så ligger gärna Buddha brevid henne och låter Tuvas små fingrar gripa tag runt hennes tass eller ben. Alldeles stilla sitter hon och bara låter det ske. Även om bäbisen sparkar henne i ansiktet så ligger hon bara kvar helt lugn. Jag älskar verkligen Buddha hon är en ängel i en envis bulldogkropp och jag tror att hon & Tuva kommer få många roliga stunder tillsammans i sina liv.

Maria kör slut på mig på dessa dagliga promenader. Det som förr var jobbigt, alltså 5-6 km har nu utökats till 7-8km och jag typ dör. Vi håller ett riktigt snabbt powerwalk tempo och jag känner sista km att "nu dör jag". Men visst har min kondition förbättrats enormt mycket dessa veckor vi hållt igång. Jag har Maria att tacka för att jag kommer mig ut och bränner fett. Hon flyttar till huvudstaden i början av Januari och jag är då rädd för att dega ihop som en geléklump och inte ta mig ut alls. Jag menar ensam i smällkalla vintern. Urk....
Det är kul att jag återfått kontakten med henne efter alla dessa år som gått men jag unnar henne verkligen flytten söderut eftersom hon bott i Piteå hela sitt liv. Dags för henne att se nåt annat innan hon stadgar sig. Bara mitt lilla ego som skriker:
"Nääääj! Stanna kvar här!"


Jenka är verkligen Tuvas bästa lekkompis. Det märks att hon själv är tvåbarnsmamma för hon hittar på så mycket roligt med min dotter och testar olika saker som Tuvas alltid gillar. Jag är glad att jag har Jenka i mitt o Tuvas liv för jag ser att min lilla gosiluvan verkligen tycker om henne. Å kärleken där är ömsesidig. Tack Jenka för din kärlek till oss!


Idag var vi och hälsade på min pappa på sjukhuset & han mår så himla bra trots allting. Det är faktiskt en värme i hjärtat att se att han har livsgnistan kvar och läker som han ska. Han har fått ett glädjande besked att han ska få åka hem på fredag och bo hemma. Efter en sjukhusvistelse på 3 månader så är han verkligen förtjänt av det.
Tuva var väldigt gnällig under sjukhusvistelsen men hann med att sitta i både pappas knä där hon log och sen brast ut i gråt och i min pappas frus knä där hon gjorde likadant. Rätt jobbigt blev hela besöket för mig när jag skulle trösta henne i över en timma men jag hann ta några kort innan iallafall.

Så arg och förbannad och jättejätte hungrig. ;)

Har varit på öppna förskolan och spanat in läget. Med mig följde Ulrika och hennes lilla Ylva som är 2.5 månad i skrivande stund. Jättesöt flicka som fötts med naturlig tuppkam. Grymt coolt tycker jag iallafall. Öppna förskolan verkade vara ett väldigt bra ställe för föräldrar och barn att umgås på. Stora ytor med en massa leksaker och vänliga människor. Där kommer vi att trivas när Tuva blir lite äldre bara.
Ulrika var här och hälsade på mig tidigare denna vecka å då åkte kameran fram. Här är både Ylva och Tuvisen:



Sweetheart!



Spana in DEN tuppkammen!

Just nu intensivammar jag Tuva för att jag märker att mjölken hon suger i sig inte stoppar hennes hunger mer än 2-3 timmar numera. Så inatt och förra natten har det inte varit mycket sömn alls för mig. Har ammat henne MINST varannan timme men oftast mer. Hoppas den rinner till snart igen då så att jag får en nöjd och glad unge tillbaka i livet mitt. Har varit hemskt mycket gnäll på sistonde och det gör mig trött, stressad, frustrerad, uppgiven och VÄLDIGT less. Bortskämd med en ängel och helt plötsligt förvandlades hon till en liten gnällande "djävul" och då blev det tilt i min skalle iallafall.

Nåja bara att ta varje dag för vad den är för en sak vet jag säkert och det är att jag är så tacksam för mitt barn, att hon är frisk och vaken. Jag älskar henne mer än livet själv och innerst inne så överlever jag nog det där gnället bara för att se henne växa sig ännu större. :)

Tränar med huvudet å blivit duktig oxå!

Tack för mig vi hörs!

Kram Sussie!!

Finbesök & kärlek!

I söndags fick jag & Tuva besök av min bror och hans gulliga lilla Klara. Vi fick någon timme tillsammans och det var härligt för mig att få spendera lite kvalitetstid med dem båda och få uppleva Klara nu när hon blivit mer social och större och mer medveten.

Låter bilderna tala för sig själv:

Jag lever ett rikt liv just nu. Fyllt utav människor som vill mig väl och skänker mig kärlek. Kunde inte önska mer för tillfället.

På återseende!

Kramar Sussie

Tuvas dop & basilusker!

Oj....

Jag skulle ju bli bättre på att uppdatera men det gick inget vidare med det!
Dagarna rusar iväg och mitt liv har blivit så sjukt socialt på sistonde och det är liksom fullt upp från morgon till sen kväll. Jag njuter av varje sekund men känner att jag inte hinner riktigt tillfredställa er, bloggläsarna med uppdateringar. Ska skärpa mig!!

Igår på Tuvas 4 månaders dag så döptes hon i Öjebyns gamla kyrka. Tyvärr så var jag så nervös innan så jag glömde ge henne den LIVSVIKTIGA mjölkskvätten innan dopakten så Tuva började grina hysteriskt direkt dopet började. Eftersom det blir ganska tungt att hålla en bäbis i armarna i en halvtimme så hade jag bestämt att min bror Peter skulle hålla henne tills prästen överlämnade henne efter hon var döpt men det sket sig då hon blev så himla ledsen. Så jag tog henne och vaggade henne lugn i mina armar och svetten lackade i mitt ansikte och mitt hår.

Jag & Tuva & hennes gudföräldrar, morbror Peter & moster Sara..

Jag är helnöjd med prästen och han gjorde en sån mysig grejj när han skulle välsigna dopvattnet. Då lät han alla barnen i kyrkan komma fram och lägga sina händer över vattnet och hjälpa honom att göra det heligt.





Det tyckte barnen var spännande och roligt.. :)



I det stora hela så gick dopet väldigt bra och jag var nöjd efteråt. Jag har så många fina människor i mitt liv och där på kyrkbänkarna satt hela min släkt och alla mina närmaste vänner satt med och delade den här dagen med mig och min älskade lilla flicka. till och med min pappa hade fått permis från sjukhuset och satt där så finklädd och nöjd i sin rullstol. Att känna den värme och kärlek som spreds sig i denna vackra kyrka var en otrolig känsla.
Efter dopet gick vi allesammans ner till församlingsgården och där bjöd jag på paj & sallad och efterrätt och när alla verkade nöjda och belåtna så öppnade jag Tuvas alla presenter. Vilka fina saker hon fick alltifrån en fårskinnsfäll, leksaker, böcker och halsband till kläder, skor och pengar. Tusen tack för alla fina presenter, för eran kärlek till Tuva och framförallt för att ni kom och delade hennes dag!




Fyra generationer: Mormorsfar, Tuva, mamma och mormor.



Tyvärr slutade dagen mindre bra då min pappa ramlade med rullstolen och slog sig väldigt illa i huvudet. Han började blöda ur sitt ena öra och Peter tog honom till akuten. Där röntgade dem honom och upptäckte att han fått en spricka i skallbenet + en blödning. Jag tycker han har fått nog i sitt liv med sjukdom och sånt där. :(
Var dock och hälsade på honom idag på sjukhuset och det var samma glada och medvetna pappa som mötte upp mig i korridoren så då blev jag lite lugnare i själen iallafall. Jag har fått bättre kontakt med honom nu i vuxen ålder än vad jag hade när jag växte upp & igår var första gången på länge som jag verkligen kände att jag älskar honom mycket faktiskt..

Min viktnedgång fortsätter rakt ner. Idag vägde jag mig hos mamma och vågen visade -2.5 kg. Alltså nu har jag förlorat 27.5 kg sen jag var höggravid. Väger 7.5 kilo mindre nu än när jag blev gravid så det känns great! Nu börjar verkligen människor i min omgivning att lägga märke till det också och deras uppmuntrande ord och peppande prat hjälper mig ännu mera att försöka nå målet.
Promenaderna med Maria har stärkt min kondition. Numera är vår vanliga runda inte jobbig längre och jag svettas absolut inte lika mycket. Kan prata med Maria hela vägen utan att vara andfådd. Underbar känsla och jag tänker inte tappa det här igen och misslyckas. Det får jag bara inte...

Tuva är fortfarande förkyld. Så snorig och hostig att jag tycker riktigt synd om henne. Jag har köpt en Näsfrida på barnens hus. En nässug som jag kan hjälpa henne att tömma ut det som hindrar henne från att få luft. Hon gillar den inte och det både låter o känns som om hela skallen kommer åka med i nässugen när jag suger i den. Stackars lilla älskade Tuva Mi vad hon år stå ut med saker. Fattar inte hur det kan rymmas SÅ MYCKET snor i en SÅN LITEN näsa? ;)

Vi hörs snart igen!

Kram från mig o Tuva & våran älskling Buddha!

Fredagskvällen börjar lida mot sitt slut och veckans längtan efter Idol är över. Tur att Jay gick vidare för han sjunger så jäkla bra och är rätt sweet också. Men inte fan ville svenska folket kasta ut den där braten Weise eller sockertoppen Daaaniel. Nä de skickar ut Sassa och fredagkvällen blev förstörd.
Så kunde det ju ha låtit om det inte vore för att kvällen förövrigt blev fantastisk i Marias sällskap. Hon bjöd på dundergod vegetarisk mat och faktiskt choklad till efterrätt. Efterrätt som inte kändes så rätt. Kolhydratsbesatt som jag gått och blivit.

Den här veckan har jag ju varit lite krasslig och det har medfört att jag inte kunnat promenera lika mycket som förut. Många vilodagar och nu är jag säker på att jag ine gått ner något imorgon när jag har min obligatoriska invägning hos mamma. Det känns fasiken lite småsurt men imorgon tar jag nya tag. Måste bli bättre på att äta min frukost, lunch och middag och helt enkelt ge tusan i plopp, daim, glass och allt det andra goda som min kropp skriker efter.
Jag har bokat tid med min läkare den 27:e oktober för att diskutera om en eventuell gastric bypass operation - magoperation. Har alla kriterier för att få en och jag har verkligen kämpat med min övervikt till och från hela mitt liv så jag ser det som en sista utväg att gå ner i vikt. Jag känner ett par stycken som har genomgått den med goda resultat och jag tycker det är värt slitet och besväret för att förlora alla de här överviktskilona en gång för alla. Jag vet att ni säkert är många av mina läsare som tycker att jag borde tänka om men jag har verkligen bestämt mig att det är det rätta för mig. Jag längtar till läkarbesöket och till att han skickar en remiss så att processen äntligen kan börja.
Förutom att jag hatar att vara fet så finns det andra orsaker som gör att jag ser detta som den enda utvägen till att bli hälsosam. Min pappa är ett tydligt skräckexempel på vad som kan hända mig om jag inte gör nåt åt det här. Diabetas, amputering, blindhet och dessutom hjärt och kärlsjukdomar. Det är dags att tänka om.

Jag har tagit Tuva till BVC igen. Denna gång för att hon är förkyld och hostar så att hon får andnöd ibland och för att hon är så röd på sin lilla puppa. Men såklart var det ingen fara utan det var jag som var för nojjig och överdrev allting. Men jag anser att det är bättre att åka in engång för mycket än för lite.

Hon är en glad liten skit min unge. :)
Till och med när hon precis slagit upp sina ögon efter en eftermiddagstupplur så ler hon mot mig. Hon ler när andra pratar med henne, hon ler när hon ser sig själv i spegeln och hon ler när teletubbies skrattar på tvrutan. Fattar ni hur blessed jag är??
Hon är så vacker, så otroligt söt och social. Fattar inte hur jag kunde få en sån perfekt bäbis. Om jag ser tillbaka på mitt liv och hur jag levt det så är det ett mirakel att jag fick henne och att hon är alldeles perfekt.

Det är dags för mig att börja vänja henne att sova i sin egen säng. Hon har en alldeles perfekt spjälsäng på min sida av sängen där hon ALDRIG har sovit ännu. Anledningen är inte att hon inte kan göra det, utan det beror på mig o mina nojjor. Hon somnar in på kvällen brevid mig i soffan på ett ihopvikt täcke och när jag går och lägger mig bär jag henne till min säng och lägger ner henne på hennes pyttelilla kudde och bäddar in henne i hennes pyttelilla täcke. Där sover hon för att JAG är orolig att hon ska dö i sömnen. Jag gör henne alltså en otjänst att bli för beroende av mig och kanske aldrig kunna sova själv i framtiden. Jag ska försöka ändra på det snart, men inte ikväll iallafall. ;)





Över 5000 påhälsningar på min blogg. Jag blir smickrad för det känns som att jag inte skriver om så intressanta saker och upprepar mig hela tiden. Tack för att Ni finns!!
Jaja nu ska jag bädda ner mig brevid Tuva i soffan och kolla på en Wallanderrulle och njuta av resten av denna fredagnatt.

Vi hörs!

//Sussie

Småhängiga & tuffa attityder!

Oj veckorna går så snabbt! Upptäckte just att jag inte uppdaterat bloggen på en hel vecka och jag ber om ursäkt för det!

Grattis Mikaela till din Vincent! Jag blir så rörd att du födde en frisk pojke samma år som jag fick Tuva och att vi båda var 30 år gamla när vi blev mammor. :)
Lycka till i framtiden med din pöjk och hoppas vi ses snart!
För er som inte vet så är Mikaela den vän som jag känt längst i livet. Vi blev bästisar i 4:an och har haft kontakt till och från sen dess. Verkligen mäktigt att vi fick barn med så kort mellanrum. :)

Idag har jag och Tuva varit tvugna att skippa babysimmet. Jag känner mig hängig och krasslig och jag tycker att hon också verkar lite tjock i näsan och lite hostig. Vågade inte åka och bada då och det känns synd eftersom babysimmet fortsätter med olika övningar och snart ska bäbisarna få börja dyka. Nåja det kan ju inte hjälpas.

15 veckor gammal har hon hunnit bli och jordens största charmtroll. Jag är så otroligt glad av att se att hon njuter så av sitt liv. Hon utstrålar trygghet och harmoni och jag blir stolt att jag fixat att få henne att känna så. Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle bli en sån bra mamma som jag faktiskt är. Rädslan om att vara för egoistisk och självupptagen låg hängande över mig som ett svart orosmoln. Nu är jag mest orolig för den dagen hon börjar krypa och stoppa saker i munnen. Tänk om jag inte hinner med då och hon sätter i halsen och kvävs? Gosh! Jobbigt med nojjor! ;)

Jag lät Tuvas pappa träffa henne igår en stund här hemma hos mig. Han och Tuva hade det verkligen bra tillsammans och det går inte att missa att hans hjärta känner så otroligt mycket för henne. Hon trivdes i hans famn och han trivdes med henne. Jag höll mig på avstånd och betraktade och gjorde andra saker för att ge dem tid tillsammans. Vad jag hoppas att han väljer rätt beslut. Att han väljer att leva för hennes skull. Att hon får den pappa som hon verkligen förtjänar. Jag känner att jag inte kan göra så mycket mer nu. Bollen ligger i hans hand att vara närvarande och ansvarsfull. Jag kan inte välja åt honom men i min värld är valet inte svårt. Bara att se på henne och lysas upp av ett stort leende räcker för min del. Så kära bloggläsare håll tummarna! Han är verkligen ingen dålig människa han väljer bara dåliga val i livet. Men jag däremot väljer för Tuvas skull och han kommer förlora henne om det inte blir ändringar NU!

Jag hade satt upp ett mål för typ en månad sen att tappa 10kg innan julafton. Jag har förlorat åtta av dem redan så nu är det ett nytt mål om 10kg istället. Just nu pekar vågen på -25kg sen jag låg höggravid på förlossningssalen. Promenaderna tillsammans med Maria har gett resultat och från förra lördagen tills nu i lördags så hade jag gått ner 2.4 kg. Skitkul! *Pepp pepp*
Återkommer med mera resultat senare!

Snart ska iallafall jag & lillpluttan börja besöka öppna förskolan. Hon behöver nog få komma dit och titta på andra bäbisar när de leker och jag behöver få kontakt med andra mammor. Ska bli jättespännande och nervöst första gången vi åker dit men jag längtar och det gör nog Tuva också, om hon visste vad det var. ;)

Vi hörs snart igen! Ska försöka uppdatera lite oftare!

Kram Sussie & Tuva