Så kunde det ju ha låtit om det inte vore för att kvällen förövrigt blev fantastisk i Marias sällskap. Hon bjöd på dundergod vegetarisk mat och faktiskt choklad till efterrätt. Efterrätt som inte kändes så rätt. Kolhydratsbesatt som jag gått och blivit.
Den här veckan har jag ju varit lite krasslig och det har medfört att jag inte kunnat promenera lika mycket som förut. Många vilodagar och nu är jag säker på att jag ine gått ner något imorgon när jag har min obligatoriska invägning hos mamma. Det känns fasiken lite småsurt men imorgon tar jag nya tag. Måste bli bättre på att äta min frukost, lunch och middag och helt enkelt ge tusan i plopp, daim, glass och allt det andra goda som min kropp skriker efter.
Jag har bokat tid med min läkare den 27:e oktober för att diskutera om en eventuell gastric bypass operation - magoperation. Har alla kriterier för att få en och jag har verkligen kämpat med min övervikt till och från hela mitt liv så jag ser det som en sista utväg att gå ner i vikt. Jag känner ett par stycken som har genomgått den med goda resultat och jag tycker det är värt slitet och besväret för att förlora alla de här överviktskilona en gång för alla. Jag vet att ni säkert är många av mina läsare som tycker att jag borde tänka om men jag har verkligen bestämt mig att det är det rätta för mig. Jag längtar till läkarbesöket och till att han skickar en remiss så att processen äntligen kan börja.
Förutom att jag hatar att vara fet så finns det andra orsaker som gör att jag ser detta som den enda utvägen till att bli hälsosam. Min pappa är ett tydligt skräckexempel på vad som kan hända mig om jag inte gör nåt åt det här. Diabetas, amputering, blindhet och dessutom hjärt och kärlsjukdomar. Det är dags att tänka om.
Jag har tagit Tuva till BVC igen. Denna gång för att hon är förkyld och hostar så att hon får andnöd ibland och för att hon är så röd på sin lilla puppa. Men såklart var det ingen fara utan det var jag som var för nojjig och överdrev allting. Men jag anser att det är bättre att åka in engång för mycket än för lite.
Hon är en glad liten skit min unge. :)
Till och med när hon precis slagit upp sina ögon efter en eftermiddagstupplur så ler hon mot mig. Hon ler när andra pratar med henne, hon ler när hon ser sig själv i spegeln och hon ler när teletubbies skrattar på tvrutan. Fattar ni hur blessed jag är??
Hon är så vacker, så otroligt söt och social. Fattar inte hur jag kunde få en sån perfekt bäbis. Om jag ser tillbaka på mitt liv och hur jag levt det så är det ett mirakel att jag fick henne och att hon är alldeles perfekt.
Det är dags för mig att börja vänja henne att sova i sin egen säng. Hon har en alldeles perfekt spjälsäng på min sida av sängen där hon ALDRIG har sovit ännu. Anledningen är inte att hon inte kan göra det, utan det beror på mig o mina nojjor. Hon somnar in på kvällen brevid mig i soffan på ett ihopvikt täcke och när jag går och lägger mig bär jag henne till min säng och lägger ner henne på hennes pyttelilla kudde och bäddar in henne i hennes pyttelilla täcke. Där sover hon för att JAG är orolig att hon ska dö i sömnen. Jag gör henne alltså en otjänst att bli för beroende av mig och kanske aldrig kunna sova själv i framtiden. Jag ska försöka ändra på det snart, men inte ikväll iallafall. ;)
Över 5000 påhälsningar på min blogg. Jag blir smickrad för det känns som att jag inte skriver om så intressanta saker och upprepar mig hela tiden. Tack för att Ni finns!!
Jaja nu ska jag bädda ner mig brevid Tuva i soffan och kolla på en Wallanderrulle och njuta av resten av denna fredagnatt.
Vi hörs!
//Sussie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar