Fiskelycka & min stora sorg!

Tuva har varit ute på sin allra första fisketur bara 6 veckor gammal. ;)
Jag, Tuva min mamma, hennes man Stig flydde stadens festivalbrus, packade ner sallad och dryck och begav oss ut med båten i en liten lugn vik i Pitsundet. Min flicka låg nedbäddad i liggdelen från barnvagnen och mådde så gott av de små vågorna som gungade båten och vattnets kluckande ljud, att hon sov sig igenom 4.5 timmar utan att ens öppna sina ögon.

Så skönt med sjön :)

Under tiden fångade jag två riktigt fina aborrar som vägde redigt över halvkilot (skryt skryt) och några små mörtar som jag gav till måsarna som cirkulerade ovanför.

Sämre kan man ha det...

Vädret var underbart. Kvällssolen lyste över oss och mitt i idyllen så öpnnar sig bron och det kommer ett stort fartyg lastat med timmer och passerar vår lilla båt. Tur att min mamma hade med sig kameran så jag kunde föreviga den stunden.

Vi hade en underbar afton där ute på vattnet. Mamma hade lagat oss en god pastasallad och hade med sig iskall dryck som svalkade skönt i värmen.
Tack för den stunden mina kära föräldrar!



Tuva har hunnit åka på sitt första "läkarbesök". Hon fick en infektion i sidan av sin nagel på ena ringfingret. Det svällde upp och blev rött och såg ut att göra väldigt ont. Orolig (och hypokondriker) som jag är så ringde jag och bokade tid. Det visade sig att det inte var någon fara, att hon inte alls skulle få pencillin (som jag hade räknat ut redan) utan att jag skulle tvätta såret med asolsprit och sätta plåster på så att hon inte kunde sprida vidare infektionen till ögonen med sina fingrar. Det tog bara två dagar så var fingret tillbaka till sitt ursprungliga utseende och jag kunde andas ut. ...

...Då började nästa problem. Diareé! Jag avaktade ett par dagar, kollade hennes temp och uppmärksammade att hon åt ordentligt. Ville inte att hon skulle bli uttorkad så hon fick nog suga på min tutte mer än hon egentligen ville. ;) Efter 5 dagars diareé så blev det för jobbigt för mig. Jag lyfte luren och ringde BVC och hon försäkrade mig om att det var helt normalt och att så länge jag ammade och hon åt med god aptit och hade bra allmäntillsånd så fanns det ingen anledning att oroa sig. Skönt! Hon har fortfarande diareé men oron har gått över. 

Jag förstår inte hur jag ska klara av all denna oro som finns inom mig när det gäller det här barnet. Allt från att hon blir sjuk, att jag har för lite mjölk i brösten (vilket jag absolut inte har, att hon blir getingstucken, dör i plötsligt spädbarnsdöd, sväljer fel, känner sig övergiven när jag lämnar henne i vagnen o te.x duschar, att hon är understimulerad, att hon inte utvecklas normalt, att någon ska kidnappa henne med mera, med mera. Listan skulle kunna göras hur lång som helst och jag menar då är hon bara 7 veckor gammal imorgon. Hur ska jag stå ut med all denna oro. Dessutom är jag katastroftänkare så jag kommer få det tungt. :P


Jag hade en hund före Buddha. En vacker Rottweilerkille som hette Smokey. Han var mitt allt på den tiden när jag levde själv och hade all tid i världen för att träna och umgås med honom. Han följde mig överallt och vi blev ett tight team, mor & son eller man & hustru. Vilket som så var han min ögonsten och meningen var att han och Buddha skulle leva tillsammans.
   Men ödet ville sig annorlunda och Smokey blev sjuk. Han blev halt i sitt vänstra bakben och efter han blev undersökt av både veterinärer på orten och av veterinärer i Strömsholm som granskade hans röntgenplåtar så dömdes skadan som permanent och det fanns inte mycket att göra för honom. Jag vägrade tro på att min kille skulle tvingas avlivas, bara ordet smakade som gift i min mun så jag kämpade för honom. Han åt stark smärtstillande medicin och jag tog honom till en hundmassör. Ingenting hjälpte och en morgon när han hoppade ner från sängen, råkade landa på sitt sjuka ben och gav ifrån sig ett vrål av smärta så fanns det ingen återvändo. Jag ringde gråtandes till veterinären och fick en tid. Jag och två vänner följde honom ända tills han drog sitt sista andetag och livet rann ur honom. Han dog 2008-12-19, fem dagar efter hans 4 års dag och julen som firades strax efteråt var inte så ljus och glad för mig. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Den dagen dog en bit av mitt hjärta och följde med Smokey till himlen....

Vila i frid min älskling...

Anledningen till att jag skriver detta beror på att jag håller på med en minnestatuering för honom på min högra underarm. Det kommer bli min favorit av de sju tatueringar jag bär på min kropp. Känns skönt att ha en del av Smokey med mig vart än jag går...
Återkommer med bilder av den så snart den är klar och läkt!


Det var allt för den här gången. Simma lugnt!

//Sussie