Skolstart & Övervåld

Hej...

Det har varit en jävligt jobbig helg för mig. Någon jag känner väl har blivit misshandlad rejält av tre personer, till den grad att han låg medvetlös med kramper på marken. Utan att jag vet orsaken till något bråk så tycker jag det är förjävligt att flera människor gaddar ihop sig mot en annan människa och sparkar och slår på någon som redan ligger avsvimmad på marken. Det är så jävla fegt och fult gjort och jag önskar att sådant här övervåld någongång kunde ta slut. Tänk att han kunde ha dött eller blivit invalid för resten av livet pga onödigt våld. I fucking hate it. One love är det enda rätta.

Jag har nu gått skolan i en vecka. Det har varit en grymt stor omställning för mig att gå från att vara Tuvas ensamstående mamma på heltid till att vistas i en skola med nya ansikten och försöka hålla koncentrationen på allt jag ska lära mig och lyssna till. Ännu har vi bara haft en enda lektion och övrig tid lärt känna varandra med lekar som kubb och tipspromenader. Trots detta har jag suttit i soffan efter att Tuva somnat på kvällen och bara gäspat okontrollerat. Jag har svårt för att förstå hur jag ska hinna gå skola, vara Tuvas mamma, Ibbes partner, mina vänners vän, Buddhas matte, familjens dotter och samtidigt ge mig själv tid med te.x träning och bloggning. Dygnets 24 timmar är aningen för lite för mig men jag är säker på att jag någonstans ändå kommer att få det att gå ihop.

Tuva har varit och lämnat sitt första blodprov. Hon fick på sig Emlaplåster (bedövningsplåster) i varje armveck och de snälla fröknarna på hennes dagis fixade det en timme före jag hämtade henne. Väl framme på sjukhuset och med armen i sköterskans knä så skötte hon sig exemplariskt. Plåsterna hade gjort susen och Tuva kände verkligen ingenting. Jag hade varit lite nervös innan men slappnade av när jag upptäckte att hon inte kände ett skit av sticket i armen. De vägde henne också och mätte henne och hon vägde strax över 11 kg och var exakt 80 cm lång. Hon börjar bli stor nu lillTuvan. :)

Min barnfria helg förra helgen var både bra och dålig. Fredagen träffade jag Nadia och för första gången sen vi lärde känna varandra var vi bägge barnlediga och kunde göra stan. Vi avslutade shoppandet med en öl ute i det fria på café Nodo. Där satt vi ett bra tag och pratade om allt som bara hon och jag kan prata om och trivdes i varandras sällskap. Efteråt gick vi till Ibbe och kvällens förfest började där. Vi hade kul se själva:

Ibbe, jag & Nadia

James & lillen..

Kärlek...visst syns det? <3

Jag & Nadjan..

Dock slutade kvällen inte lika bra för mig. Jag tyckte själv att jag inte drack för mycket men jag blev för onykter och betedde mig rätt skumt mot mina nära och kära den sista tiden på natten. Bristen på sömn natten före, att jag faktiskt inte hade käkat nån middag och drack starköl blev nog boven i dramat och det var skönt att vakna upp dagen efter och inse att natten var över.
Nästa dag hälsade Ibbes kompis James på igen och vi tre lagade god mat, drack lite vin och lyssnade på fet reggae hela kvällen. Den kvällen trivdes jag som fisken i vattnet och den kvällen blev betydligt mer lyckad än föregående kväll.

Tuva har ställt sig upp helt själv och stod med rak rygg i kanske 15 sekunder innan hon blev lite rädd och satte sig ner igen. Den 16:e September blir hon 15 månader och jag väntar liksom på att gåendet ska lossna snart. Hon har gått med lära gå vagnen genom vardagsrummet ett par vändor men att gå på egen hand verkar inte vilja lossna riktigt ännu.

Tidigare idag lade hon för första gången ihop två ord. "Mamma kolla!" var det hon sa och jag sken upp som en sol. Fatta känslan när hon och jag kan börja prata en tvåvägskommunikation. Det släpper snart och jag kan lova Er mina kära läsare att det är DÅ det riktiga livet med Tuva börjar för mig. Hon förstår mycket av allting jag säger till henne redan nu men att höra henne svara på frågor jag ställer eller sjunga med i sånger som sjungs måste vara en riktigt härlig känsla.

Min pappa klarade sin hjärtoperation galant. Det blev en lite större oparation än väntat och den tog ca. 5 timmar att utföra. Han är nu tillbaka på Piteås sjukhus för att läka och rehabiliteras och det märks att hjärtat är friskt igen för han har fått tillbaka färgen i ansiktet och livet i sina ögon. Jag visste att han skulle fixa operationen men ändå har man ju alltid en oro inom sig att nåt ska gå fel. Jag är iallafall glad att han är på bättringsvägen.

Jag har varit lite slarvig med promenader och att undvika kolhydrater under ett par veckor nu. De har smygit sig in via potatis, bröd och lite choklad och jag var helt säker på att jag hade gått upp nåt kilo. Döm om min förvåning när vågen stod på precis samma vikt som förut så nu från och med imorgon börjar jag om på riktigt. Ska bunkra upp frys och kyl med kött, grönsaker, ägg, grädde och annat bra och äta saker. Jag har 12 kilo kvar jag har inte råd att börja slarva nu. Sommaren är slut nu är det bara att ta tag i skiten igen. Jag har till och med valt som tillval i skolan två hårda vattengympa pass i veckan. Det tillsammans med ett gymkort kommer nog göra susen! Eller vad tror ni?

Tack du anonyma som skrev en sån fin kommentar till mig i mitt förra inlägg. :)
Det värmde mitt hjärta att jag kan inspirera andra till att göra bra saker av sitt liv. Det känns inte som om jag gör något speciellt eftersom jag lever mitt i det så kommentarer av den kalibern får mig att vakna upp litegrann och inse att jag faktiskt är jäkligt bra emellanåt.

Nu är klockan 22.09 och mina ögon går i kors. Det är dags att ge Buddha sin mat, ta ut henne på en liten kvällsrunda och sen stupa i säng. Mammalivet är underbart men jättetufft också och jag har nog gjort mig mer än förtjänt att lägga mig i sängen och hälsa på John Blund en stund.

Snipp, snapp, snut...nu är blogginlägget slut...

//Sussie

Sjönjut & Framtidsutsikter

Shohoo mina fina där i cyberrymden!

Nu har jag bestämt mig för att börja uppdatera bloggen igen en gång i veckan precis som förut. Mycket händer omkring Tuva nu för hon utvecklas lite mer för varje dag som går.

Hon har börjat dagis och inskolningen har gått som på räls. Vi är inne i slutet på den andra veckan och imorgon ska hon vila middag där för första gången. Hon har redan ätit lunch där i två dagar och mitt lilla matvrak har inte spottat i glaset.
Det är ett väldigt fint dagis som hon har hamnat på och mysfaktorn är hög när man kommer innanför dörren. Fröknarna är underbara och alla barnen verkar mer än nöjda att vara just där. De har ett speciellt lekrum till de minsta och det var väl min största oro att det skulle finnas sladdar eller småsaker att sätta i halsen men det är helt utformat efter bäbisar och det finns inget som är farligt där inne.
  Tuva har redan fått en "kille" som heter Melker som är en månad yngre än henne och de leker tillsammans och ler när de ser varandra på morgonen. Jag är jättenöjd med hur allting har flytit på sen hon började och jag tror att Tuva också trivs där.

Melker & Tuva

På måndag börjar jag skolan och jag längtar så att det gör ont i magen. Äntligen ska jag få börja göra något kreativt och utbilda mig till något som faktiskt kan ge mig arbete i framtiden. Jag har haft det kasst ekonomiskt hela sommaren och fått vända på varenda krona för att få det att gå runt. Ibland har det inte ens gått runt och då har människor i min närhet fått hjälpa mig. Nu när skolan börjar och CSN blir min "lön" så kommer allt att återgå till det normala igen. Jag har inte varit utanför Piteå kommun på hela sommaren och inte heller köpt mig ett endaste klädplagg. Får jag arbete efter utbildningen så är det första jag ska köpa mig en fin damcykel och en cykelkärra så att jag och Tuva och Buddha kan bege oss ut i naturen och upptäcka saker.
  Hur som helst så smäller det på måndag klockan 13.00 och jag ser mig själv sitta där med kollegeblocket och pennor, svettig och nervös och sträcka upp en hand i luften och säga "här" när det är upprop i auolan. ;)

I söndags bjöd min lillebror David oss i familjen att följa med på en åktur i hans nybyggda bastuflotte. Vi åkte från södra hamn kring 16.00 tiden och puttrade ut till Fingermanholmen, en ö strax utanför stan. Där ankrade han flotten och alla i familjen badade bastu och hoppade i plurret utom jag, Tuva och min mamma. Tuva låg och sov så gott i vagnen till kluckandet av vågorna. Jag själv är ingen bastubadare då jag tycker det är svårt att andas i värmen, så jag hjälpte mamma att grilla hamburgare till hela familjen istället och i en strålande eftermiddagssol så åt vi tillsammans och hade det väldigt trevligt.

  Davids flotte heter "Piteflotten" och den går att hyra turer med för både företag och privatpersoner och nu efter att ha fått uppleva den så kan jag säga att det är LÄTT värt det. Underbart att uppleva detta och det ska du ha tusen tack för min kära lillebror!

Tuvas mormor Iréne

Tuva hon ZZZZzzzzz...

Stig & David står och pratar sjösnack..

Tuva går fortfarande inte men trots det så hinner hon överallt. Lådor och skåp öppnas och töms i ett rasande tempo och jag sitter inte stilla många sekunder hennes vakna tid. Hennes nyfikenhet är stor och aptiten på livet går inte att ta miste på. Hon står stadigt nu mot bord, väggar och andra saker som går att greppa. Hennes favoritplats på jorden är inne på toaletten och gärna med handen långt ner i toalettstolen och plaska runt i vattnet där. Eller så går det bra att tömma mammas sminkväska också.   Hon utvecklas så mycket mitt vackra barn. Som igår när hon lekte med en leksak som har klossar i olika former och de ska sättas in i rätt hål med rätt form så lossnade det plötsligt och hon både satte dem rätt och tryckte in dem så klossarna ramlade i lådan. För mig var det lika med en seger, stolt som en tupp applåderade jag händerna och jublade. Hon kunde lika gärna ha tagit läkarexamen, jag var precis lika stolt!
  Hon har även en fin häst som hon fått av morbror Erik i sommar. Hon har nu lärt sig att själv klättra upp på den och sitta och rida genom att dra den i öronen och hoppa upp och ner. Se själva:

Min pappa ligger precis i skrivande stund nedsövd i en hjärtoperation på Umeås sjukhus. Han har haft så himla otur i sitt liv med diabetes, lunginflammationer, amputerade ben och nu dåligt hjärta. Han har sett döden i vitögat så många gånger men lurat döden varje gång och jag vet att han kommer klara detta också. Han är seg som kola farsan och har kämpaglöden kvar. Alla mina tankar hos dig pappa idag, jag väntar vid telefonen på sjuksköterskans samtal om hur din operation gick.

Jooo! Jag glömde ju säga att trots att vågen står still på -43 kilo så händer det ändå någonting med kroppen. Jag fick ett par skitsnygga utsvängda, svarta manchesterbyxor av min vän Sarah för flera månader sen. Då när jag provade dem så hände det ut kärlekshandtag och mage från alla kanter så jag la dem på "kan ha sen" hyllan och glömde bort dem. Idag tog jag på mig dem och nu hänger ingenting utanför, ja förutom om jag sitter ner då förstås. Så härligt att se att det fungerar och att kroppen reagerar positivt på en diet med låg kolhydratsinnehåll. bara att fortsätta samma bana. Greklandsresan i Maj 2012 närmar sig med stormsteg och jag har nu 9 månader på mig att forma kroppen lite tightare och lite bättre. Nu när skolan börjar ska jag lösa gymkort här i Öjebyn och köra igång och för varje svettdroppe som rinner ska jag tänka på Greklandsbeachen 2012. :)

Kicki, alltså min vän och tatuerare var förbi här en sväng igår och vi har i princip inte sett varandra på hela sommaren. Hon tyckte att jag ska sluta banta nu men med den vikt jag har och den storlek jag drar på kläderna så övertygade jag henne om att det är ännu en bit kvar innan denna bantning nått sitt slut. Minst 12 kilo till iallafall men gärna 15. Så gullis Kicki sluta oroa dig jag kommer bli jättefin. :P

Härligt Nadia att du har börjat blogga igen jag älskar din blogg....och dig o Päbblan såklart också! Tack för stunden på stan jag saknar dig jämt. Nu ska jag bli en bättre människa med mera tid för dig och andra. Puss!

Jag avrundar för denna gång och glädjer mig att se att ni ändå finns kvar här på bloggen trots att jag varit slarvig med uppdateringar. Ni är bäst ingen protest!

Klart slut varulvstjut!

//Sussie

Dagispirr & Festivalhäng

Hej på er!

Jag har verkligen njutit till fullo av denna underbara sommar. Dock lider jag av värmen, går runt och svettas som i en bastu men ändå ska jag inte klaga på alla dessa fantastiska soltimmar som solen skänkt oss.

Trots min nojja att inte visa mig i badkläder så badade jag faktiskt i hammenviken tillsammans med Ibbe och hans dotter (jo kärleken heter så ;) och min bror Erik och hans dotter Klara. Till och med Tuva fick på sig sin nya baddräkt och fick plaska vid strandkanten en liten stund. Det var första gången hon kände på så kallt vatten och efter en stund så blev det nog för mycket för hon grät och skrek och blev inte glad igen förrän jag hade torkat henne torr och tagit på henne nya och varma kläder och gett henne mellis. Men det var fantastiskt för mig att äntligen få dyka i svalt vatten och bara simma en stund. Jag älskar att bada men hatar att visa mig så det är en dålig kombination.

Egentligen har jag inte alls gjort så mycket denna sommar. Den har tillbringats inom Piteå kommun och varit så fullspäckad av kärlek att jag typ har glömt allting annat. Jag är galet förälskad och det var så längesen jag kände så här starka känslor och ren lycka att jag kickar på det som händer. Från att ha levt i en väldigt strulig relation till att gå till en jämn och balanserad relation som bygger på respekt är överväldigande och skithäftigt rent ut sagt. Jag förtjänar fan den här lyckan och jag tänker njuta av varenda sekund som den existerar. Jag vill därför via min blogg be om ursäkt till min familj, Nadia, Jenka och Alex för att jag inte har haft så mycket tid för er på sistonde men jag har två stora hjärtan i ögonen och kan liksom inte få nog av honom. ;) Förlåt!

Denna sommar blev lite speciell också för att Tuva fortfarande är väldigt liten. Jag testade ha med henne på stranden men kände att det blev för mycket för mig eftersom hon bara kröp iväg överallt och käkade sand och var busig så efter någon timme var jag helt slut i skallen och kom på att jag inte njutit av stranden det minsta så det får bli ett projekt nästa sommar istället.

Piteå dansar och ler har gått av stapeln i helgen och jag besökte festivalen fredag på dagen en stund. Blev som barn på nytt då jag åkte karusell med Ibbes dotter. Det var en larv som var en mini berg o dalbana och jag log stort när jag såg hur hon njöt och skrattade av hela åkturen.

På lördagen var jag barnledig för Tuva spenderade natten hos sin morbror Peter och hans familj. Det var strålande väder ute och jag och Ibbe var laddade och glada. Vi började med att besöka ett stort öltält som heter Kittelfjäll där festen redan hade varat i flera timmar men vi tyckte inte det var så kul så vi gick vidare till en förfest hos en av hans vänner och där hade vi skitroligt. Underbart kul att äntligen få träffa hans vänner och lära känna dem litegrann omän jag kände en del av dem på festen redan sen förut. Festen låg innanför området så vi hade alltså kunnat gå in gratis men jag kände mig klar med fest innan klockan slog midnatt och frågade Ibbe om han hade nåt emot att vi gick hem till honom istället. Det hade han inte och vi käkade hemma hos honom, drack nån öl och bara myste istället. Det känns att jag är 31 år eftersom förut för kanske 10 år sen så var festivalen så mycket mera rolig och en stor händelse. Nu ville jag mest bara åka därifrån. Haha kanske jag ändå blir en Svenssonpensionär när jag blir 65-70 år gammal? Vem vet?

Imorgon börjar Tuva på dagis. Första "skoldagen" för min lilla tös och jag känner mig jätteladdad för detta. Jag vet att hon kommer klara det galant för hon är så förtjust i andra barn. Hon kommer snabbt bli en del av gruppen och jag tror inte det tar lång tid innan personalen kommer säga till mig att jag kan gå hem och lämna henne där ensam en stund. Jag verkligen längtar tills allting rullar på igen i vardagen. Att få hjälp av dagis att passa Tuva medan jag ska plugga (har tagit mig in på Personlig assistent utbildning) i höst känns magiskt. Äntligen kan jag vara mer än bara Tuvas mamma, träffa andra vuxna på dagtid och känna att jag gör något kreativt. Det kommer göra mig till en mer harmonisk människa och en bättre mamma. Jag har längtat efter att börja med rutiner i vardagen men nu när det verkligen närmar sig så pirrar det också i magen. Jag har gått hemma nu nästan 2 år så det är med skräckblandad förtjusning som en vardag full av ansvar och rutiner kommer över mig. Det kommer att gå skitbra men jag måste ändå få vara lite nervo inför detta.

Älsklingen har inte börjat gå ännu men står stadigare för varje dag som går. Hon går längst möbler och igår släppte hon händerna och stod själv i kanske 2-3 sekunder. snart släpper det och hon kommer fatta galoppen. Jag längtar tills det händer.

Tuva har också hunnit träffa sin pappa och spendera lite tid med honom. Det var två glada själar som möttes och de till och med åkte lite rutchkana tillsammans i badhusparken. Jag önskar att deras relation kommer att fungera i framtiden. Det önskar jag verkligen.

Jag måste avrunda detta blogginlägg för jag har min brors två barn här hemma, de har sovit över sen igår och vi ska spela Nintendo Wii.

Håll i hatten för nu kommer hösten med alla färger.

Kram Sussie