Hej på er....

Sitter här hemma i soffan med Buddha liggandes vid mina fötter och släpper smygfisar som stinker så jag snart blir yr. ;) Vid min sida ligger Tuva och knorrar sömnigt och är på väg att somna in till drömmarnas land.

Mina två små älsklingar som förgyller mina dagar och mitt liv. Det är så tur att jag har dem att skänka kärlek till och att de i sin tur ger mig så mycket tillbaka. Utan dem skulle jag inte orka med det som händer runt omkring mig förövrigt.

Jag är så jävla besviken på Tuvas pappa. Han lever som en tonåring, om inte värre och trots att jag själv inte vill ha någon relation med honom så önskar jag ju så djupt att han och Tuva ska kunna lära känna varandra. Ni ska veta att jag har försökt, i snart 2 års tid att få honom att förstå, att ändra sin livsstil och nu på senare tid förstå innebörden av att ta ansvar för dotter. Men, jag har gett upp. Alla disskutioner, alla bråk, alla tårar och all onödig tid som spillts gör mig lite bitter och jävligt förbannad. Nu är det liksom försent för min del att fortsätta ödsla tid på en som inte vill förändras. Det går inte. Jag tänker först och främst på Tuva och hennes välbefinnande och chansen till en trygg uppväxt, men också på mig själv som blir avstulen viktig energi som jag kunde lagt på andra människor som förtjänar det bättre.
Nu hör han av sig, som vanligt efter en helg av fullständig tystnad, med sin självömkan och tror att jag ska förstå hans längtan efter Tuva. Galet...
Jag känner mig fan bara arg och det hjälper inte ens att skriva om det här.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.....


Hur kan man välja något annat före det här:

Aldrig att jag överger dig eller gör annat än det som får dig att må bra och vara lycklig. Min stjärna på himmelen det är du och alla mörka moln som skymmer din väg ska jag ta bort åt dig luvan. :)

//Sussie